Jag tycker mycket om sådan teknik som har med datorer och kommunikation att göra och var bland de första som lyckades övertala min dåvarande arbetsgivare att skaffa mig en mobil som även kunde användas som dator med Internetkoppling, kalender, kontaktlista, kamera, ficklampa och värmekälla vid kyliga stunder.
Vid det här laget, sisådär tio år senare, kan jag inte tänka mig ett liv utan en sådan mobil. En sådan tillvaro skulle vara detsamma som ett långsamt farväl.
En nära vän inte alls lagd på samma håll. När han ringer vill han ha en lur som han kan lyfta och tala i samtidigt som han trycker på knappar på en låda framför sig. Finns det inga knappar utan en snurrskiva, så går det bra, det också. Han är inte petig på det viset.
Har han behov av att titta i sin kalender så tar han fram den, bläddrar mellan sidorna, sätter ett gem vid viktiga bokningar och skriver i den om något skall läggas till. Skriver med penna, alltså. Inte med ett minimala tangenter eller, vilket gud förbjude, med en pinne.
Dyker behovet upp av att räkna ut något matematiskt, tar han fram miniräknaren. Eller en räknemaskin, gärna en sådan som skriver ut det uträknade på en pappersrulle.
Sån är han och det är den tillvaro som han finner bäst. Och det var också den tillvaro som han hade för avsikt att befinna sig i. Tills hans arbetsgivare ansåg att även min vän borde hoppa på tekniktåget och skaffade honom en klump som kan allt nämnt ovan plus en hel del till som han ännu inte har kommit på.
Min vän var inte imponerad.
Igår skulle vi talas vid för att om möjligt träffas en speciell kväll på ett speciellt event. Jag kunde, frågan var om han kunde. Jag tog min mobil och ringde hans mobil och kontakt etablerades. Efter en stunds kallprat kom vi till kärnan. Kunde han hänga med den aktuella kvällen?
Ja, se det hade han ingen aning om, han såg liksom inte den kvällen framför sig.
- Men, sa jag, det hade varit bra att veta för då skulle jag kunna anmäla oss samtidigt.
Förvisso, men han hade ingen aning. Som sagt.
- Du skulle inte kunna tänka dig att titta efter, frågade jag? Typ öppna kalendern och göra en snabbkoll?
- Nej, det kan jag inte, blev svaret. Jag PRATAR i min kalender just nu.
Vi fick istället lägga på samtalet, han fick knappa sig fram till kalendern i mobilen, han konstaterade att han hade annat för sig den aktuella kvällen, han knappade sig tillbaka från kalendern till utgångsläget och valde därefter funktionen sms, varpå han messade mig att han var förhindrad.
Detta, menade han, tog onödig tid och kostade onödigt mycket pengar för smset jämfört med om kalendern varit i pappersform och han hade kunnat kika i den under vårt samtal.
Min invändning att man faktiskt kan ta mobilen från örat en stund och titta på dess kalenderfunktion för att sedan föra tillbaka den till örat igen och prata vidare, föll platt.
Och jag undrar om det räcker med tio år för honom att hamna i det tillstånd att han inte kan leva utan sin mobil. Jag tror vi får ha minst 20 år som målbild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar