Kärlek som slutar lyckligt

Jag har tidigare skrivit utförligt om min välutvecklade filmsmak. Den går ut på att jag bara tittar på filmer som är bra. Vilket uteslutande innefattar filmer som är roliga. Alternativt som innehåller kärlek och slutar lyckligt. Alternativt som är roliga, innehåller kärlek och slutar lyckligt.

Efter att ha sett en sådan film kan jag vandra vidare i livet med en rosa aura, milt sinnelag och ett leende på läpparna.

Jag förstår att det uppenbarligen finns en marknad för filmer som Millenium-triologin, Beck, Johan Falk, Wallander och Terror på Elm street, men jag tillhör inte denna genres målgrupp. Jag tycker om kärlek, värme och att ha lite kul. Detta gäller för övrigt även i livet i stort.

Tyvärr sänds som regel varken de bra eller de dåliga filmerna på sådana tider på dygnet där jag är vaken. D v s före klockan 21. Det är lite tråkigt, men jag har lärt mig leva med att jag inte har en större filmrepertoar än typ 10 filmer.

Detta har gjort att jag istället har blivit något av en expert på teveserier. När det begav sig var Pantertanter det roligaste jag kunde hitta på kanal ett till fyra. Jag brukade spela in Pantertanteravsnitt under veckan och såg sedan flera timmar Pantertanter varje helgmorgon när resten av familjen sov. Underbart. Tråkigt nog har jag sett i stort sett alla avsnitt och utöver det sänds de inte längre på någon av de kanaler jag har tillgång till, så mitt kunskapsområde vad gäller teveserier har fått utökas.

Numera följer jag maniskt serien Två och ½ män. De fyra pantertanterna har ersatts av två och en halv karl vilket är gott nog eftersom det bland karlarna även ingår några rejäla fruntimmer. Både de två männens mamma och deras hembiträde hade kunnat glida in i Pantertanter precis när som helst. Och är vansinnigt roliga om inte direkt kärleksfulla.

Några underbara och välsignade söndagskvällar sändes Mia & Klara i halvtimmeslånga program. Jag tyckte mycket om Mia & Klara och deras rollfigurer Gulletussan och trash-morsan Tabitha. Roliga och kärleksfulla fast inte alltid med lyckliga slut.

När jag tänker efter är det nog kvinnohumor jag gillar. Alltså humor som presenteras av kvinnor. För jag skrattar glatt redan innan Babben Larsson, Annika Lantz eller Ulla Skog har öppnat munnen.

Vilket inte hindrar att jag avgudar Leif GW Persson. Trots att han varken finns i film- respektive serieform, fokuserar på kärlek, är rolig eller presenterar lyckliga slut. Man skall inte vara fanatisk.