Fästingtänder

Idag har jag jobbat i trädgården iklädd tajta löparbrallor, extra byxor utanpå dessa, gympaskor och fleecetröja. Varmt och skönt har det varit. Och heltäckt.

Jag undrar därför nyfiket hur i hela hoppsan en fästing lyckades hitta en ingång i detta alternativa kyskhetsfodral och bita sig fast på mitt underben. Det lyckades den med, iallafall. Och raskt började det klia. Jag kliade en stund och kände mig sedan föranledd att studera kliplatsen för att se vad som kliade. Innan jag tittade satsade jag hundra spänn på ett myggbett. Myggor gillar mig.

Fästingar gillar mig uppenbarligen också för den satt så fint på vadens utsida och sprallade med benen, förmodligen irriterad över att ha blivit kliad på i sådan omfattning.

Jag hämtade en pincett, tog ett stadigt tag och drog. Ut kom en klase ben. Kvar var ett ben och en uppsättning utmärkta tänder. Det utgår jag ifrån åtminstone, ett ben sitter liksom inte kvar i ingenting, det måste finnas något mer där under huden som jag inte kan se.

Därefter hämtade jag en nål. Fästingtänderna med det tillhörande benet skulle grävas ut. Jag grävde. Blodet flöt. Fästingbenet gick att vika åt alla håll. Dock satt det som berget. Att blodet strömmade gjorde inte utgångsläget enklare, det är svårt att se vinkande insektsben under sådana förutsättningar.

Efter att ha varit inne vid skenbenet och vänt med nålen utan att ha fått ut fästingtänderna och -benet, gav jag upp. Jag får lära mig att leva med att ha en uppsättning gaddar i min vad. För nu när jag har amputerat alla benen kan den ju knappast gå därifrån för egen maskin.

Det slår mig nu att jag inte har vaccinerat mig mot Borrelia. Tråkigt.