Jag tycker det mesta som Gud har skapat verkar ganska så genomtänkt och bra. Det är kretslopp och näringskedjor och hackordning för hela slanten, både i djurriket och arbetslivet, och i det stora hela är jag nöjd med både systemet och min plats i kedjan. Visst, jag är lite tveksam till vitsen med fästingar och talibaner, men säkert har de båda ett dunkelt uppdrag för det godas skull som ännu ligger i det fördolda för mig.
Däremot har jag lite synpunkter på gravitationskraften. Jag förstår tanken med att vi inte svävar omkring okontrollerat hursomhelst, det har sina fördelar att mänskligheten har markkontakt, i dubbel bemärkelse, vissa borde till och med öka sin kontakt med landbacken, men det finns ju gränser för hur känslig den där gravitationskraften måste vara.
Man behöver bara tappa greppet det minsta lilla så far glaset, pappershögen eller jag själv i backen. Detta fenomen drabbar mig hela tiden och jag blir lika irriterad varje gång. När jag kommer hem på kvällen låser jag bilen eller cykeln varpå jag går med handväska och annan väska till brevlådan för att hämta dagens post. Försedd även med posten i händerna går jag tillbaka till husdörren för att låsa upp. Nycklarna är då underst i händerna och i tio fall av tio tappar jag något i mina ansträngningar att gräva fram husnyckeln. I nio fall av tio tappar jag posten och nycklarna. I åtta fall av tio tappar jag allt.
Helt i onödan.
En liten sekunds fördröjning från det att man tappar greppet tills prylen verkligen börjar sin bana mot marken hade räckt. Den kunde sväva på stället en liten stund bara, så hade vi sparat både miljön och energi. Inte ett glas hade gått sönder i generationer med denna metod.
Detta har jag tänkt mycket på och jag känner att min slutsats är vattentät. Lite fördröjning och livet hade blivit bättre. Jag är lite osäker på hur jag skall få fram förändringsförslaget uppåt i organisationen, bara. Men medan jag väntar på att en lämplig kommunikationskanal skall uppenbara sig, skall jag vidareutveckla min idé om hur man kan undvika att saker och ting, som råkar komma för nära varandra, hakar i varandra, med söndertrasning eller bara tidsspillan medan man trasslar ur pinalerna igen, som följd. Och sen skall jag ta itu med det fullkomligt onödiga med att man skall behöva se äldre ut bara för att man blir äldre. Det är nästan det fånigaste av allt.
Hemma hos mig har en liten tjej (ja, det vet jag ju inte eftersom jag bara har talat med henne i porttelefonen) som heter Pauline vid två tillfällen bett att få komma upp och berätta om ett särdeles bra avsnitt i bibeln. Jag tänker mig att hon är utsänd av Jehovas Vittnen eller så. Skulle hon komma igen kan jag ta den här iden med henne. Troligtvis har hon de kontakter som behövs (och framför allt spom jag inte har). Men jag lovar - jag säger såklart att det är din ide. Jag är inte den som är den...
SvaraRadera