Fjärrstyrd elektronik

Jag öppnar bilen med en fjärrstyrd nyckel, jag öppnar dörrarna på jobbet med en usb-nyckel som det räcker att jag viftar i luften med, och jag larmar på och av bostaden med en knappsats kopplad till en centralenhet som pratar med mig och kanske inte precis önskar mig välkommen hem men åtminstone konstaterar att jag tydligen är hemma och har larmat av på rätt sätt. När jag sticker på morgonen säger centralenheten "vänligen lämna nu", precis som om jag inte är kompetent att ta ett sådant beslut själv.

Däremellan använder jag mobiltelefonen till ungefär allt utom att prata i; jag skickar mail, surfar på nätet och twittrar, jag släpar omkring på bärbara datorer med trådlösa nätkort både hemma och på jobbet och med all denna avancerade teknik är det inte konstigt att man i vissa sammanhang får en övertro på sin förmåga.

Igår satt jag en lång stund och försökte byta kanal på teven med den trådlösa bostadstelefonen. Det borde man kunna göra, tycker jag, men jag verkar ha en gammal modell för när jag försökt en lång stund kände jag mig föranledd att gå till botten med mysteriet och upptäckte då hur mycket lättare det var att byta kanal med fjärrkontrollen till teven. De är till förvillelse lika.

Och i förrgår var jag med en väninna på Ica och gav prov på att kvinnor kan utföra inköp mycket snabbt om det är nödvändigt. Vi hann både rafsa ihop mat till 12 hungriga kollegor, köpa två burkar med hårspray, en påse med Polly och uppdatera oss på Kalle Ankas senaste pocketutgåvor på mindre än 10 minuter. Jag packade därefter ned varorna i kassar, väninnan betalade och raskt gav vi oss iväg i vild galopp mot utgången och min bil som stod parkerad utanför.

Den höga hastighet, som vi närmade oss de automatiskt öppnade dörrarna med, var dörrarna på Ica inte vana vid en vanlig onsdagsförmiddag. De öppnades således inte i den takt vi tänkt oss och både jag och väninnan insåg simultant att antingen skulle det bli två näpna näsavtryck på glasdörrarna eller så skulle vi behöva allvarligt överväga att sakta farten.

Rent instinktivt ansåg jag att det borde finnas ett tredje alternativ varpå jag tog fram bilnyckeln, riktade den mot dörren och tryckte på öppna-hänglås-knappen.

Det hjälpte faktiskt, dörrarna öppnades, och vi kunde med oförminskad hastighet storma mot bilen och burna iväg i lunchrusningen.

Fast jag är inte helt säker på att det har med min bilnyckel att göra.