Quick and dirty

Det händer ibland att händerna sätter igång med aktiviteter utan att först ha kollat uppåt genom att konsultera hjärnan om huruvida aktiviteterna är lämpliga att ägna sig åt eller om det finns andra sätt som är bättre. Rätt ofta händer det, för jag är lite otåligt lagd och har inte alltid tid att först göra konsekvensanalyser av de handlingar jag har på gång och just i det ögonblicket finner förnuftiga.

Idag blev jag i samband med väninnans hårsprejsinköp påmind om en liten sådan där händelse ur det förflutna där jag som helhet betraktad hade haft fördel av att händerna hade diskuterat eventuella handlingsalternativ med huvudet innan de själva gick igång med att ge order.

Vid det aktuella tillfället hade jag fixat håret så gott det nu gick när man har en meter riskbuske som växer ut från skalpen. Jag var förhållandevis nöjd och skulle bara konservera härligheten med sprej innan jag gick ut i världen och imponerade mänskligheten med att ha ett hår som stelt som en hjälm flyttade sig åt vänster om huvudet vred sig åt höger och tvärtom.

Handen grabbade tag i sprejburken, armen lyftes upp, fingret tryckte på avtryckaren. Inget sprej. Jag försökte flera gånger, så många gånger att jag fick ont i pekfingret. Nada.

Frågan var vad detta kunde bero på? Stopp i hålet eller fel på pumpfunktionen? För lite ozonnedbrytande gas i burken?

Detta ville handen veta omgående. Armen beordrades därför ned, sprejburken riktades om så att det lilla hålet, ur vilket sprejet skulle komma, tittade mig rätt i synen, och pekfingret uppmanades att trycka. Nu skulle vi se om det var hålet det var fel på.

Det var det inte.

Det kom väldigt mycket hårsprej den här gången. Rätt i ögonen på mig eftersom jag ju tittade djupt in i burkens inre. Precis i samma ögonblick som ögonen sprejades stela kom jag på att jag ju kunde riktat sprejhålet lite åt sidan istället för rakt i nyllet på mig. Detta fick jag tillfälle att fundera länge på, för såvitt jag minns kunde jag inte gå ut och möta mänskligheten på en bra stund efter denna erfarenhet. Ögonen rann på det mest otilldragande vis.

En väninna till mig som vid ett tillfälle av stor hunger inte kunde dela frysta hamburgare, tog denna hög med ihopfrysta köttfärsklumpar i sin vänstra hand och tryckte med full kraft kökskniven mellan två av burgarna med den högra. Tro det eller ej, men kniven gick igenom och satt strax stadigt förankrad i hennes handflata med skaftet vibrerande i luften.

Även hon kom på att detta var fel sätt att dela biffar på ungefär i samma ögonblick som handen nästan delades.

En hemsk historia men fin för mig eftersom den visar att jag inte är ensam om att ha jättesnabba tillika otåliga händer och en mer eftertänksam hjärna. Sånt kan kännas trösterikt.


Jag har placerat min blogg i Vellinge på bloggkartan.se!