Förstår inte alltets storhet

När jag tittade ut i morse bedömde jag att det inte regnade. Detta kändes som en så stor sensation att jag övervägde att väcka barnen och berätta. Jag sansade mig dock, får de inte sova minst till lunch blir den fortsatta dagen inte bra. Vet jag.

Jag nöjde mig därför med att kvittra förtjust och kastade sedan på mig löparkläderna. Här skulle joggas. Eftersom dottern inte orkade masa sig ut med sin gamla mamma (vilket egentligen är detsamma som att hon gärna joggar men inte med mig eftersom det tar för lång tid och går för långsamt och därför brukar jogga en stund efter att jag har kommit hem) övervägde jag att ta med mig iPoden.

En säkerhetschef är inte förtjust i joggande människor med störningsmusik i öronen. T o m barn på Vintergatans förskola kan räkna ut att risken för att man inte hör bilar och annat som kommer stormandes när man vill byta sida av gatan och därmed blir påkörd, är överhängande.

Nu är det emellertid söndag och säkerhetschefen är ledig. Då går det bra att springa med en iPod i öronen och i princip med en halsduk för ögonen också, om jag skulle finna det praktiskt. I princip, alltså.

Problemet är bara att mina öron inte är gjorda för hörlurar. Inte i form av såna där småploppar, iallafall. De stannar inte kvar.

Jag stoppar in dem, känner hur de kasar, tappar dem.

Jag stoppar in dem med milt våld, står still, händer inget, går några försiktiga steg, de kasar, jag tappar dem.

Då tar jag i med allt våld jag har tillstädes, formligen pressar in hörplopparna bland hammaren, städet och stigbygeln i öronen, står still, inget händer, går, inget händer, börjar försiktigt springa, plopparna ploppar ut.

Under den första kilometern upprepades detta sista från brutalt våld till plopp cirka 6 gånger. Och det var inte helt dumt, för jag hann aldrig fundera på om jag var trött eller inte, jag hade full sysselsättning med att fokusera på öronen. Efter sjätte utploppet gav jag upp och stängde av iPoden samt började se mig omkring.

Jag kunde då konstatera att det regnade. Jag hade tagit på mig glasögon för att bättre kunna se bilar och andra farkoster när nu öronen, enligt planen, skulle vara upptagna med annat. Detta hade jag kunnat strunta i. Jag hade hittills sprungit på ren instinkt och känsla, sikten var nämligen obefintlig.

På insidan av glasögonen var det imma av mina upprörda andetag när inte plopparna ville stanna i öronen.

På utsidan var det vattendroppar stora som kackelackor av regnet som strilade ned. Inte heller detta hade jag märkt.

Nu hade jag emellertid flera kilometer på mig att fundera på livets orättvisor samt tänka ömkande tankar om mig själv, blöt inpå underkläderna som jag var. Bland annat bestämde jag mig för att använda sonens Skype-hörlurar nästa gång jag skall ut och jogga. De är typ 500 gånger större än mina ploppar och har säkert vett att stanna där de skall vara. Ja, det kan hända att det ser fånigt ut men det kan inte hjälpas.

När jag kom hem och hade duschat tittade jag ut. Då sken solen.

Det är inte alltid jag förstår tingens ordning och alltets storhet fullt ut.