Stress

Idag har jag varit stressad intill självsvängning. Hela dagen. Skillnaden mot igår, då jag intog frukost i flera timmar, är monumental.

Det började fint imorse med att det var måndag vilket är detsamma som träningsdag.

Klockan 6.45 skulle jag träna.
Klockan 7.30 skulle jag lämna in bilen på service.
Klockan 7.30 skulle jag lämna barnens femtioelva prylar hos deras far.
Klockan 7.30 skulle jag behöva gå från verkstan för att hinna till kontoret innan dagens första möte klockan 8.

Man behöver inte vara raketforskare för att inse att morgonen var ett mission impossible från början till slut. Efter ett snabbt överslag rationaliserade jag bort träningen och barnens pappa. Återstod gjorde bilinlämning och transport till jobbet före 8. En utmaning nog med tanke på att mina skor väljs efter utseende, inte efter funktion. Jag fick packa ned de högklackade stilettklackarna i en väska och ikläda mig joggingskor innan jag burnade iväg på två däck mot macken.

Under lätt språngmarsch med paraplyet i ena handen, väskan och kassen med snygga skorna i andra handen, kom jag fram till kontoret i princip samma ögonblick som mitt möte skulle börja. Ett möte som jag skulle hålla. Jag hann byta skor. Hjärtat slog lite oregelbundet.

Första mötet klarades av, det andra skulle börja klockan 9. Mellan mötena gjorde jag misstaget att läsa mailen och det som stod i dessa ledde till att jag inte hann i tid för mötet klockan 9. Jag infann mig istället kl 11.30 och hann vara med i en halvtimme, då man bröt för lunch. Jag snappade inte upp särskilt mycket under halvtimmen, men föredragshållaren var rätt snygg, det hann jag se. Hjärtat slog väldigt hastigt. Och det hade inte med föredragshållaren att göra.

Tillbaka på rummet och nya brandkårsutryckningar. Därefter nästa möte som jag skulle hålla, men först hämta fikavagnen i ena änden av kontorshuset, köra den genom hela kåken, åka upp i hissen till översta våningen, köra tillbaka vagnen genom hela kåken, duka upp, dra igång datorn, hälsa alla välkomna, hålla mötet. Hjärtat slog nu så kraftigt att jag hörde det i öronen. Ett tag lät det som om det var olika takt i vänster öra jämfört med det högra. Det oroade mig lite.

Klockan 15.30 skulle mötet vara klart. Det var det inte. Jag fick bryta, ursäkta mig, rulla iväg med fikavagnen till hissen, åka ned, rulla tillbaka samma håll och återställa vagnen till ursprungsplatsen, rusa tillbaka, uppför trapporna, stänga av datorn, byta skor till joggingskor och jogga iväg i vild panik för att lösa ut bilen på macken med handväskan och skopåsen fladdrandes efter mig i fartvinden. Detta gjordes 15.50. Klockan 16 skulle jag och dottern vara i Malmö hos läkaren. Jag hade ännu inte hämtat dottern. Hjärtat gjorde nu långa uppehåll i sin verksamhet. Slog inte på långa stunder. Det kändes skönt, faktiskt. Började göra lite ont i revbenen av allt bånkande på vänster sida av bröstkorgen.

Stoppsladdade och lät dottern hoppa in i bilen i farten, körde fortast av alla på motorvägen, konstaterade att finns det trafikljus är de röda när jag kommer, släppte av dottern som fick springa i förväg till doktorn. Sprang efter i samma tempo och sjönk ned på en stol i väntrummet med en djup suck. Nu skulle jag vila och hämta andan. Då kom dottern, redan klar. Upp igen och vidare.

Iväg med bilen till centrum där mobiltelefonen lämnades in hos mobiltelefondoktorn, varpå vi joggade vidare till Apoteket för att få ut medicinen till dottern. Lång väntan bland märkliga människor där några talade för sig själv medan någon annan pratade med hyllan där fotsvampsmedlen stod. Oroade mig för att bilen skulle få böter, hade inte lagt på några pengar på automaten. Hyperventilerade.

Tillbaka mot bilen, inga böter, hem till min bostad för att hämta barnens prylar, in med dem i bilen, vidare mot barnens pappa, lasta av alla prylar, stämma av med barnens pappa om alltings läge. Hade inget att säga. Mindes inte vem han var. Kände inte igen sonen som satt i fåtöljen i vardagsrummet. Blev osäker på vilket håll jag skulle köra åt när jag skulle hem igen. Blundade och lät bilen hitta hem till stallet själv. Det gjorde den.

Mikrade gårdagens rester, intog dem på stående fot och föll därefter baklänges i soffan. Hjärtat slår hastigt, oregelbundet och väldigt hårt. Jag sitter och ler fånigt och spelar på läppen. Dessutom har jag märkliga ryckningar i ansiktet.

Fler sådana här måndagar orkar jag inte med.