Att le och säga "ja"

Vi pratade idag på jobbet om att höra illa. Detta gör vi lite till mans på arbetsplatsen, fast tack och lov på olika frekvenser, så någon form av konversation kan alltid pågå. Även om inte alla hör allt så hör alla åtminstone något. Vilket är mycket bra, det hade varit väldigt tyst och tråkigt annars.

Att höra dåligt kan bli väldigt roligt, för de flesta av oss har någon slags inbyggd mekanism som innebär att detta skall döljas till varje pris. Man svarar hellre "goddag yxskaft" än ber konversationspartnern upprepa sitt uttalande. Oklart varför, men förmodligen styrs detta av samma reflex som styr förnekandet av att man somnat framför teven trots att man själv vaknat och hoppat till av det egna snarkandet.

- Vaddå? Nej, jag sov inte, jag bara tittade nedåt lite, då ser det ut som om jag blundar. Och så tror jag att jag håller på att bli lite förkyld... Snörvel.

Min mormor, som var en mycket stilig och parant dam, välklädd och matchad från topp till tå och med läppstiftet på så fort hon gick utanför grinden, hade en smärre hörselskada på ena örat sedan unga år. Den förbättrades inte på något sätt med åren. Tvärtom.

På ålderns höst var hon i princip döv på det aktuella örat och hörde bristfälligt på det andra. Då gick hon med i hörselfrämjandet, eftersom hon levde efter parollen "if you can't beat them, join them".

Där träffades man, drack kaffe och pratade, i den mån det nu gick att föra någonslags begriplig diskussion med tanke på sällskapets gemensamma nämnare. Den första halvtimmen av varje möte gick alltid åt till att ställa in hörapparaterna. Det hela utspelade sig för tjugo år sedan och jag tror det har hänt en del på hörapparatsmarknaden sedan dess, för på den tiden tjöt det som regel ur minst tre apparater samtidigt. Vilket ingen hörde.

Mormor gick dit, drack kaffe, såg vacker och välklädd ut samt log intagande och sa "ja" till allt hon inte hörde. Detta visste vi barn och barnbarn eftersom hon gjorde samma sak mot oss. I vårt fall kunde vi utnyttja det och ställa frågor på det sätt att ett "ja" skulle gagna våra intressen, men det var en helt annan sak när andra gjorde det. Då blev vi upprörda.

Detta soliga leendet och ja-sägandet visade sig nämligen ha konsekvenser. Efter några möten med hörselfrämjandet, började diverse äldre gentlemen ringa till vår mormor. Det ringdes i tid och otid och mormor var djupt förundrade över VARFÖR? Snällt var det förvisso, att så många karlar var intresserade och engagerade av hennes väl och ve, men vad ville de? Hon hade ingen aning.

Vi i de yngre generationerna hade våra aningar. Männen hade sannolikt hunnit med att föreslå både det ena och det andra på kaffestunderna och hur vågade förslagen än var, så svarade mormor "ja" och log vackert. Vi talade länge och inlevelsefullt för att hon skulle titta strängt och säga "nej" på alla frågor istället. När vi var klara med både slutplädering och sammanfattning tittade vi förväntansfullt på mormor och förväntade oss en bekräftelse på att hon förstått budskapet i det vi sagt. Visst förstod hon väl sitt eget bästa?

Mormor tittade tillbaka, ganska strängt. Och sa "nej".