Citronmeliss

Denna vecka har varit en sådan vecka då jag endast vid enstaka tillfällen har passerat det egna tjället någon timme då och då, företrädesvis för att sova. Bloggandet har blivit kraftigt eftersatt eftersom all annan vaken tid ägnats åt ålagda uppgifter, mest i rikets tjänst, faktiskt. (Eller kommunens, om man skall vara petig. Men rikets låter bättre. Mer som James Bond på något sätt. Eller som kungens livvakt.)

Nåväl.

Det verkar så trevligt att ha ett eget krydd- och grönsaksland med sallad, dill, mynta, timjan och annat åt det hållet och jag bestämde mig för någon vecka sedan att jag skulle skapa mig ett sådant på mina ägor. Fast jag tänkte starta lite nätt, och bara fokusera på Citronmeliss. Citronmeliss kan man ha till lite allt möjligt, både i sallader, såser och i drinkar och jag tyckte mig minnas att produkten villigt och glatt lär ta sin fortlevnad på största allvar och både växa och frodas. Sånt tycker jag om. Satsar jag vill jag gärna åstadkomma stordåd.

Alltså skred jag till verket och köpte en påse Citronmelissfrön varpå jag hällde jord i en stor kruka och därefter blev auktoriserad såningsman. Nja, såningskvinna. Enligt mina beräkningar skulle citronmelissen vaja stolt ungefär till midsommar och det kände jag var bra, för ungefär då tänkte jag skörda. Vi skakade hand på det, fröpåsen och jag.

Med jämna mellanrum de senaste veckorna har jag tittat till krukan, vattnat, låtit solen skina på, låtit regnet falla, låtit alla förutsättningar vara optimala från början till slut. Inte ett liv har uppstått. Sånt kan man bli lite besviken på.

Senast i förrgår var jag ute före jobbet och tittade till grödorna. Nada. Den egentliga anledningen till att hemmansägare Mimmi var ute och besiktigade sina ägor i arla morgonstund var att jag tänkte passa på och fråga en min kollega, den reinkarnerade Carl von Linné, vad det var för annat smått och gott jag hade i trädgården som jag inte kände till. Bland annat har jag i det land som är avsett för just kryddor och grönsaker men som aldrig direkt använts till det, några växter som jag inte har en aning om var de är bra för. De växer, vajar, frodas, vissnar ned på hösten, klipps bort av mig på våren och växer upp igen. Ett underbart grönsaksliv, på det hela taget, helt fritt från naturliga fiender i form av människan. Jag brukar inte äta det jag inte vet vad det är. Såvida inte barnen har tillagat det baserat på ingredienser från kyl och frys, för då måste jag.

Jag tog med mig tre produkter till jobbet. Ett blad som var stort som mindre dassalock och som såg ut som ett sådant också. Inga blommor. Ett blad som såg ut som en ormbunke, nästan. Inga blommor. Och ett blad från en planta som fullkomligt äger landet. Övriga två kurar ihop sig där det finns plats medan stolts Jungfru har lagt sig på tvären i sängen och dessutom brett ut sig. Utan att blomma.

Själv trodde jag att jag hade en falsk rabarber, en falsk ormbunke och att stolts Jungfru som tagit över landet var jordärtskocka, för det hade jag för mig att jag hade petat ned i landet för åtta år sedan eller så. Vet inte så noga vad just jordärtskocka är, men det lär bli god puré av skockorna och det kände jag att jag kunde tänka mig. Fint att kunna briljera med puré av egna skockor, tänkte jag.

Jag väntade spänt på vad von Linné på jobbet skulle ställa för diagnos när han kom till jobbet. Just i förrgår tog han sovmorgon, typiskt nog, med påföljd att produktionen haltade även för mig. Kunde inte koncentrera mig på arbetet. Letade recept på saker man kunde göra av jordärtskockor.

Till slut kom han och jag kastade halvvissna bladdelar på honom. Vad, vad, vad?

Det visade att jag inte till någon liten del är en reinkarnerad Linné. Jag kan sannolikt inte ens vara en reinkarnerad mamma Linné eller fru Linné om någon sådan fanns. För växterna visade sig vara lite andra saker än vad jag tänkt mig.

Dassalocket, det som jag trodde var falsk rabarber, var Tussilago. Detta tycker jag mig erinra från barndomens visor är små gula blommor som växer i diket, så jag protesterade. Jag är möjligen okunnig men inte helt dum. Han höll med. Men hävdade samtidigt att det inte är så ofta barndomens visor innehållande omnämnda blommor även innehåller en beskrivning av plantan i stort, med blad och allt. Till Tussilago hör blad. Detta var ett sådant blad.

Jaha.

Nå, strunt i det, nu skulle vi vidare till min falska ormbunke. Här tittade han lätt föraktfullt på mig. Falsk ormbunke? Hade jag tagit på växten? Ja, det hade jag, hur skulle jag annars ha fått med den till jobbet? Hade jag luktat på den? Nej, man luktar på blommor, fanns här några blommor, nej det gjorde det inte. Alltså hade jag inte luktat.

Min falska ormbunke var körvel. Helt ätbar, lämplig att använda i t ex bearnaisesåser när jag vevar ihop en sådan nästa gång, sa han. (Jag brukar inte veva ihop en sådan, jag brukar hälla upp den direkt från förpackningen i en skål och sedan värma den rakt av i mikron, men det sa jag inte.) Otippat, men det förklarade varför det växte ormbunkar i trädgårdslandet.

Slutligen var det stolts Jungfrus tur. Nu skulle här bli jordärtskockspuré för hela slanten.

- Den här, sa Carl von Linné, den skall du passa dig för. Du kan ha den i både sallader, såser och i drinkar, men odla den bara i kruka för den tar annars över hela trädgården. Den växer så det knakar och sprider sig något alldeles makalöst. Om du tar lite grann på den känner du att det luktar citron. Det här, det är Citronmeliss.

Citronmeliss.

Det kändes lite snopet att ha köpt en påse Citronmelissfrön och kämpat för att odla upp dessa i sådan mängd att det skulle räcka till midsommarens drinkar, när jag i själva verket har 2 hektar med Citronmeliss. Faktum är att jag har Citronmeliss så att jag kan försörja hela svenska folket med drinkgarnityr hela året. Förmodligen skulle en del kunna gå på export också.

Men jag har fattat konceptet. Idag skall jag iväg och handla tomatfrön. För då kommer det sannolikt att visa sig att jag har en tomatodling i ett avlägset hörn av tomten. Och DET hade varit jättetrevligt. Då kan man göra tomatpuré. Kanske är gott ihop med Citronmeliss.