Kasta lasyr

Om jag vet att jag måste göra något som jag inte tycker om, d v s det mesta som har med hus och hem att göra, så gör jag det gärna direkt på morgonen. I annat fall är hela dagen förstörd eftersom jag bara våndas och har ångest över det tråkiga uppdraget som bara kommer närmare och närmare.

Således var jag uppe vid niotiden imorse och började lasera planket mot gatan. Utsidan av planket mot gatan. Den sida som syns. Insidan hoppade jag över. Jag är inte dum.

Det värsta är allt förarbete. Man skall kämpa en god stund för att öppna burken, man skall bära ut allt, man skall byta kläder, man skall börja måla, man skall sluta måla och gå tillbaka för att hämta stålborsten, man skall använda stålborsten, man skall återuppta målandet.

Tråkigt från början till slut.

Jag hade tre sektioner med vardera 13 stycken flera meter långa bräder att måla. Efter en bräda var jag uttråkad intill gråtfärdighet. Jag kämpade emellertid envist på, och målade bräda efter bräda. Först körde jag en bräda i taget, noggrant som katten. Sen kände jag för variation och målade halva brädorna, för på så sätt behövde jag inte sitta på huk så himla länge utan fick möjlighet att resa mig mellan varven. Inte särskilt mycket roligare. Jag hade vid det här laget dragit ned lite på kvalitetskraven.

När det var dags för den sista sektionen kastade jag i princip på färgen, direkt från burken. Att använda pensel kändes som overkill. Körsbärsträdet är nu vackert svartlaserat och lite av en rabarber som stack fram mellan plankorna.

Och när jag körde förbi med bilen senare såg jag att jag helt missat en hel bräda. Vet inte hur det gick till.