Lord Nelson

På min arbetsplats byggs det om, sedan något år tillbaka. Precis som i krig så kommer frontlinjen närmare och närnare och för närvarande jobbar jag mitt i denna linje. Det innebär hantverkare, råa betonggolv, inga innertak och ensamma glödlampor som lyser upp korridorerna. Mycket trendriktigt allting, känns som om vi ockuperat en industrifastighet i New York och bestämt oss för att flytta in utan att göra om interiören.

Mitt rum ligger ungefär mitt i en korridor med en återvändsgränd åt vänster och med friheten åt höger. Åt höger finns även skrivaren och kopiatorn och i 9,5 fall av tio är det åt höger jag vill gå när jag går ut genom rumsdörren. I förra veckan parkerades plötsligt en byggvagn på hjul direkt till höger utanför min dörr. Det är en vagn stor som ett jättebadkar som hantverkarna kör omkring rivet byggmaterial i. Tydligen har den inte behövt användas till just detta den gångna veckan eftersom den stått där den stått.

Första gången jag skulle lämna rummet efter att vagnen placerats där, höll jag på att stupa rakt ned i den när jag sladdade runt dörrhålet. Det var lite otippat att den skulle stå just där. Jag tjoade till, vände på en femöring i luften och lovade mig själv att komma ihåg att det står en vagn direkt till höger utanför mitt rum.

Ungefär 15 gånger till den dagen galopperade jag ut ur mitt rum, så snabbt att det slog gnistor om klackarna, och ungefär 15 gånger till den dagen höll jag på att stupa i byggvagnen. Varenda gång hade jag glömt att den stod där.

Den femtonde gången for f-n i mig och jag svingade det längsta benet över kanten och klev i vagnen, varpå jag beordrade min inte helt nödbedda kollega att köra mig en bit. Ont skall med ont fördrivas, vill vagnen att jag skall drulla i så skall jag också göra det. Ha! Nu skulle det bli åka av.

Den inte nödbedda kollegan frågade hur långt jag planerade att åka. Jag bestämde att det var lagom att åka till korridorens slut, att åka ut i det stora samlingsutrymmet som leder till två andra korridorer och som även innebär fri sikt till vår högsta beslutsfattares rum, där journalister stundtals sitter, kändes inte rätt. lbland tänker jag efter före, om än inte fullt ut.

En tillfälligt besökande kollega från en annan förvaltning i andra delen av huset sa då att det var riskfritt, den högste beslutsfattaren befann sig hos dem, ätandes tårta. Jag kunde utan större risker ta ett ärevarv i samlingsutrymmet ståendes i fören på min byggvagn, görandes honnör som det anstår en officer i svenska flottan, och då bestämde jag raskt om att det var just detta som gällde. Den inte så nödbedda tog fart och vi for iväg.

När vi kommit till slutet av korridoren slipade jag till posen något. Jag ställde mig i stram givakt (så gott det nu gick med tanke på att byggvagnen inte direkt hade en hydraulik som var anpassad för en besättning), slog ihop klackarna och gjorde stram honnör varpå jag tittade nådigt åt alla håll som den anstår en befälhavare. Då kom den högste beslutsfattaren.

På ingen tid alls beordrade jag stopp och back och sekunden efter befann jag mig farandes bakåt i sådan hastighet att håret hamnade i ansiktet. Detta då den inte nödbedda satt klackarna i backen så det blev fåror i betonggolvet varpå hon drog mig baklänges tillbaka till utgångsläget. Den högste beslutsfattaren tittade under tiden en stund på mig och mitt skepp, rörde inte en min, vände tillbaka huvudet och gick vidare till sitt rum.

Sen vågade jag inte gå hem förrän långt efter ordinarie arbetstid då jag var säker på att den högste hade gått hem.

Och numera går jag under benämningen Lord Nelson hos personalen.