Igårkväll lämnade jag av sonen hos en av mina väninnor försedd med söner i lämplig ålder. Samt ett hus i Zlatans närområde där i stort sett alla fastigheter har egen pool med vågmaskin, eget gym och platta teveapparater med alla de bokstäver som jag missade när jag köpte min. Sonen kände det som om han checkade in på hotell och mina liknelser vid mammahotellet där både roomservice, laundry service och daglig städning ingår, viftades bort.
Idag har jag ringt honom några gånger, han har inte svarat någon av gångerna utan ringt upp och fräst "ja, vad ville du" en stund senare. Det var kul på lyxhotellet, förstod jag.
Dottern å sin sida har jobbat, stackars barn, från klockan 9 och fram till klockan 21 ikväll med någon timmes paus in between. Båda jobben, för det handlar om två stycken, har företrädesvis bedrivits utomhus och solbrännan har tacksamt fördjupats.
Själv har jag befunnit mig på kontoret från klockan 07.40 till klockan 18. Delar av dagen har jag befunnit mig i kontorets källare. Andra delar av dagen har jag befunnit mig på mitt rum, som för övrigt i sin tur befinner sig på den skuggiga sidan av huset. På lunchen tänkte jag smita ut en stund, men först ringde telefonen, sedan fick jag besök, och när allt detta var avklarat var lunchen över och arbetsdagen fortsatte.
Det jag vill ha sagt är att jag är hederligt och svenskt avundsjuk.
Jag såg nog, från min skuggsida av tillvaron, att det var soligt där ute. Jag såg nog, via Facebook, att delar av bekantskapskretsen befann sig i ruffen på båtar, i brassestolar på stränder, på filtar på bryggor och på andra platser där det verkade vara behagligt. Någon åt jordgubbar. Någon drack champagne. Jag tyckte mig se vitt vin, räkor och vitlöksbröd också.
Ibland längtar jag lite tills jag behöver läsglasögon. Allt är det inte nödvändgt att man ser. Känner jag, en dag som denna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar