Morgontrött, no kidding?

Imorse klockan halvåtta skulle en ny hantverkargenre inträda min boning. Den här gången en elektriker som skulle studera varför skymningsreläet anser det nödvändigt att sätta igång utebelysningen klockan 18.20 i strålande sol och varför samma relä ibland anser det rätt och riktigt att låta utebelysningen lysa långt in på förmiddagarna.

Klockan 07.29 knackade det försynt på dörren. Utanför stod en mycket trött ung elektriker. Han var så trött att jag kände mig föranledd att kommentera det, det första jag gjorde, trots att vi aldrig setts förut. Han kände sig inte föranledd att förneka heller, en 90-årig kamel var sannolikt piggare, sa han när han vacklade in i grovköket.

Grovköksingången är placerad på husets långsida och det spökande reläet är placerat på husets kortsida. Vi fick med andra ord ta av åt höger i huset för att nå detsamma. Så gjordes. Jag i täten och den trötta elektrikern vacklandes efter mig. På vägen slog han i huvudet i en taklampa. Den trötte elektrikern var längre än jag. Jag slog inte i huvudet i lampan. Han bad om ursäkt för sin klumpighet.

Jag öppnade terassdörren, pekade på skurken (reläet) och berättade om både symptom och problem. Han lyssnade under halvslutna ögonlock. Därefter kände han sig mogen att skrida till verket om jag ville ha godheten att visa honom till husets elcentral.

Det ville jag. Vi gick tillbaka samma väg som vi kommit, passerade grovköksingången och kom nu till hallen där elcentralen sitter. Han gick förbi den och försökte gå in på toa för att leta säkringar där. Jag stoppade honom. Hade bara tagit onödig tid annars.

Han backade tillbaka och tittade på mina 30 säkringar. Vilken var den rätta? Jag visste inte. Han visste inte heller, men han hade vid annat tillfälle varit i huset bredvid, deras proppskåp såg inte likadant ut, men där hade han fått skruva ur säkring nummer fem. Han tänkte således chansa på säkring nummer fem. Jag tyckte det kändes som osäkring nummer fem och föreslog att han skulle bryta hela strömmen. Det tyckte han kändes onödigt. Kunde jag hjärt-/lungräddning? Det kunde jag. Ok, då tog han säkring nummer fem.

Därefter försökte han gå ut via huvudentrén, som råkade befinna sig där vi stod. Jag stoppade honom. Det var inte dit han skulle, han skulle ut på terassen. Han log urskuldrande och berättade att han var mycket trött.

Vi gick tillbaka mot terassen. På vägen slog han i huvudet i taklampan. Elektrikern tog sig förstrött mot pannan. Det började bli ett rött märke där. När vi kom till terassdörren tittade han ned i riktning mot golvet. Vem hade tagit hans skor?

Jag förklarade att dessa hade han klivit ur när han kom in genom ytterdörren via grovköket. Det mindes han inte var det var. Jag fick visa honom. Han slog i huvudet i taklampan. Denna gång märkte han det inte.

På ingen tid alls hade han lagat mitt eländiga relä, undvikit att få en massa ström i kroppen och berättat att han har småbarn i bostaden, småbarn som sover när han jobbar och är vakna när han vill sova. Han var mycket trött.

Jag tröstade honom med att det på inga vis blir bättre när barnen blir äldre. Då sover barnen också när man jobbar och är vakna när man själv vill sova. Man får vänja sig, helt enkelt.

Vi log i samförstånd, gäspade förstulet, och önskade varandra en skön sommar och ett trevligt liv. Jag tyckte mycket om honom. Och är också mycket trött ibland.