Återställd vätskebalans

Det är märkligt det där, att först har vi vinter i ett halvår med mer snö än vad jag visste fanns, och sedan blir det varmt så in i hoppsan, varmare än vad jag någonsin trodde det kunde bli på dessa breddgrader, och även det verkar hålla i sig i ett halvår. På något sätt verkar vår och höst ha bortrationaliserats. Hade jag fått välja hade jag rationaliserat bort höst och vinter, men ännu har ingen frågat om min åsikt i det ärendet.

Sedan veckor tillbaka var det bestämt att jag skulle ha vänner på middag just igår, och att de skulle hjälpa till med häckklippning någonstans mellan fördrinken och förrätten. Inte visste jag när det bestämdes att gårdagen skulle ge oss 34 grader i skuggan. Och jag är inte säker på att jag på dessa grunder, om jag vetat, hade ändrat planerna. Man får dricka något mer bara, och sedan klipper man på. Tycker jag.

Diverse protester, suckar och anspelningar på värmen, kom allt tätare när fördrinken började gå mot sitt slut och allvaret närmade sig, men jag viftade bort dessa med kommentaren "barn gnäller, vuxna löser problemet." Därefter gick jag igång som ett gott föredöme. Och på ingen tid alls, var häcken klippt, min döda lavendel borta, rosor som vissnat borttagna och allt överblivet material parkerat i trädgårdstunnan.

Under klippningen drack vi vitt vin, BOB-saft med isbitar och åt nachos med salsa. Jag jobbade under gymnasietiden på långvården och snappade då upp vikten av vätska, socker och salt, vilket jag på ett fiffigt sätt täckte upp med ovannämnda kosthållning.

Även delar av övriga umgänget har en viss erfarenhet av mänsklig anatomi och organens mer avancerade funktioner och lärde oss andra att man skall dricka tills man kissar. Det är ett tecken på att vätskebalansen börjat återställa sig. Sålunda frågade vi varandra intresserat om vi möjligen skulle gå på toa varenda gång någon reste sig upp för att hämta solglasögonen, ta mer vin, beundra den klippta häcken eller svara i någon av en handfull ständigt ringande mobiltelefoner.

Med jämna mellanrum under kvällen förhörde vi oss om läget på kissfronten och när gästerna vacklade hem, utmattade av umbäranden och tidigare vätskeförlust, hade vi konstaterat att alla sannolikt skulle överleva.

Och det kändes bra för mig, för det skulle inte se bra ut att folk dör av på mina middagar. Dessutom har jag tänkt bjuda in dem igen för att hjälpa mig att måla...