Avskyr spindlar

Imorse vid sjusnåret vaknade jag av en duns. Det lät som en tallkotte ramlat ned på laminatgolvet och sånt oroar mig för jag vet med säkerhet att det inte skall finnas några tallkottar i mitt sovrum. I synnerhet inte klockan sju på morgonen.

Jag låg lämpligt på sidan och behövde i princip bara öppna ögonen för att ha en perfekt överblick över den del av mitt sovrumsgolv som ljudet kom ifrån. Jag bestämde mig raskt för att göra just det. Öppna ögonen och få en överblick över golvet, alltså. När jag separerat locken ifrån varandra, knutit upp de mascaraklumpade stråna samt blivit av med en handfull på köpet, såg jag något stort, svart och massivt som befann sig på mitt golv, cirka en meter från min säng.

Sist jag tittade mig omkring, strax innan jag somnade igår, fanns det ingenstans något stort, svart och massivt och jag kände genast ett omfattande obehag över hur saker och ting hade utvecklat sig under natten. Jag avskyr spindlar och om detta var en spindel var det en muterad variant, tjock och kompakt och förmodligen försedd med fötter stora nog att sätta Barbierskor på. Jag ser inga direkta detaljer när jag tittar utan glasögon, men fantasin är det inget fel på. Den fyller villigt i med detaljer så det räcker och blir över, i de fall synen inte kan återge den totala sanningen.

Jag greps av vanmakt. En sån spindel med fötter ville jag inte ha i min närhet. Jag ville inte ens tänka tanken på att sådana spindlar fanns.

En lång stund kunde jag bara titta på den och förfasas, men när den började flytta fötterna och röra sig över golvet, kände jag att jag som ju ändå är säkerhetschef på något sätt måste inta en professionell roll och göra något åt katastrofen. Gud vet vad spindeln kunde få för sig om den fick hållas. Kanske spinna ett nät som till och med jag skulle kunna fastna i, och skaffa 100 ungar som på sikt tar över hela mitt hus. Fasansfullt. Dessutom har jag ju ändå ett yrkesmässigt rykte att leva upp till. För övrigt fanns ingen annan tillgänglig.

Jag planerade att använda mig av glasmetoden. Den går ut på att jag hämtar ett glas, ställer detsamma över den oönskade produkten och inväntar dotterns hemkomst varpå hon tar bort det otäcka och mitt liv kan återgå till sin vanliga lunk. (Vissa höstar kan det bli ont om glas i skåpet i köket. Och ibland är det väldigt svårt att gå i huset för alla glas...)

Jag började emellertid klokt nog med att ta på mig glasögonen för att se närmare på den muterade spindeln. Den rörde sig under tiden i ultrarapid över golvet, men tack och lov bort från mig och sängen, vilket gjorde att jag nästan kände mig modig. Den rörde sig emellertid förtvivlat långsamt och det gjorde mig lite misstänksam. Spindlar brukar knata på i 190 enligt min skräckslagna erfarenhet och det kändes lite ovant att se en medlem av spindeldjuren formligen släpa sig fram. Kanske hade den nya skor som skavde, sånt vet man inte.

Vid närmare okulära studier visade det sig emellertid inte vara en spindel. Det var en fluga. Flugornas fluga. The headmaster. Stor som en femkrona och med tydliga vinganlag, vilket den tydligen var helt omedveten om eftersom den fått för sig att promenera. När den gick tyckte jag att laminatgolvet gungade något.

Nöjd och lycklig med mina vetenskapliga studier gled jag tillbaka i sängen. Det var bara så länge jag trodde att den stora, svarta, massiva var en spindel som jag var rädd. Stora, svarta, massiva flugor tycker jag nästan om, i jämförelse.

Vad den gör nu och var den är, har jag ingen aning om. Kanske håller den på och föder 100 ungar som på sikt vill ta över mitt hus. Det gör ingenting. Skall bli trevligt med lite sällskap.