Jag avundas de som klarar sig på fyra timmars sömn varje natt och som undantagsvis, någon enstaka partynatt, i princip bara behöver luta sig lite för att kunna fungera som vanligt igen dagen därpå. Jag tillhör inte dessa.
Min kropp programmerades ursprungligen för cirka nio timmars sömn. Detta visste inte verkligheten om, nio timmar går inte att uppbringa om man samtidigt skall hinna sköta ett heltidsjobb, två små rara barn, hus och hem, väninnor och relation. Till nöds kan jag tillsammans med verkligheten skrapa ihop sju timmar per natt, vilket är alldeles för lite, enligt kroppen.
Blir det dessutom ännu färre timmar än så, som inatt, har jag svårt att hålla mig upprätt och tänka samtidigt. För det mesta får jag prioritera att hålla mig upprätt, ser konstigt ut annars, och då stängs all hjärnverksamhet av. Jag sitter bara och stirrar tomt framför mig.
Medan det pågår, det jag valt att göra istället för att sova, tycker jag att det är klokt och riktigt att jag valt just så, och jag är nöjd med beslutet. Oftast är jag rätt pigg just för stunden och imorgon är en annan dag. Säkert är jag fortfarande pigg då, tänker jag. Sen somnar jag till någon timme, och när jag vaknar vet jag inte var jag är, varför jag är eller ens vem jag är.
Idag är en extra lång arbetsdag, så har jag det alltid på tisdagar. Och då kan man tycka att det är väldigt dumt att slarva med sömnen mellan måndagen och tisdagen. Det tycker jag med bestämdhet nu. Det tänkte jag inte alls på igår.
Som tur är skall jag bara packa ned saker i kartonger på jobbet inför renoveringen av mitt rum. Inte mycket kan gå snett i det ärendet, hur trött och ofokuserad jag än är. Men det slår mig att även hjärnkirurger, piloter, flygledare och anestesiläkare kanske slarvar med sömnen en eller annan gång när de skall arbeta dagen efter. Jag hoppas jag inte behöver opereras eller flyga en sådan dag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar