Vi har på tomten ett körsbärsträd modell större. När hösten kommer vadar vi i körsbärskärnor upp till knäna och då dylika inte har den goda smaken att förmultna som annat som ramlar ned från träden gör, så skulle jag kunna bygga ett fort av de senaste årens kärnproduktioner. Med vallgravar och bryggor och kanonhål i muren och kanske ett torn där jag kunde placera dottern och se hur långt hennes hår skulle nå om hon slängde ut flätan genom fönsterhålet.
Om jag inte hade skyfflat upp kärnorna och slängt dem i trädgårdstunnan, förstås. Det är så jag brukar göra.
I år har jag emellertid tänkt mig pröva på en ny variant. Körsbärskärnorna skall förhindras att falla döda ned rakt under trädet genom att jag redan innan de har ens funderat på att släppa taget tänker plocka av körsbären och bära in dem inomhus. Där är sedan tanken att jag skall plocka ut kärnorna, slänga dessa i soppåsen, frysa in körsbärsresterna och under mörka vinterkvällar kunna njuta av körsbärspaj, körsbärsmuffins, körsbär i rom till glassen, körsbärsvin, ja möjligheterna är oändliga bara man börjar tänka efter lite.
Igår plockade därför jag och dottern körsbär. Jag fick klättra upp på stegen, för jag är äldst, dottern klättrade upp på planket för hon är yngst och får bara skylla sig själv om hon ramlar ned. Skulle jag sitta på planket och ramla ned hade jag sannolikt inte haft någon ytterligare möjlighet att skylla mig själv.
När vi hade plockat en rejäl hink med körsbär gick vi in för att inleda fas 2: urkärning. Det vill säga jag gick in för att inleda fas 2. Dottern gick också in men vek av någonstans på vägen mot köket och när jag nådde diskbänken var det jag mot körsbären ensam. Sånt är jag van vid.
Försedd med en kniv gav jag mig frejdigt på uppdraget. Ett körsbär tog två minuter att kärna ur. De kommande tio gick inte snabbare. Jag fick snabbt körsbärssaft upp över armbågarna och myrorna kom marscherande i rader om femtio, ställde upp på behörigt avstånd från mig och dammsugaren, gjorde patron ur och slickade sig om munnarna. Jag tolkade det som att även de gillar körsbär.
De fick stå där de stod, ett problem i taget är mitt motto. Jag ägnade nämligen stor möda åt att tänka ut olika angreppssätt som skulle snabba på urkärningsprocessen. Efter en timmes jobb och en hög med rensade körsbär som hade räckt till ungefär två muffinsar, kunde jag konstatera att ingen metod var riktigt optimal. Den snabbaste var faktiskt helt omöjlig. Med den metoden blev det nämligen inga körsbär över att frysa in (urkärning medelst munnen, kallar jag metoden). Den näst snabbaste, som inte på något sätt var snabb men åtminstone genom sitt fokus på arbetsrotation och omväxling fick mig att stå ut längre, innebar att jag först skar ett snitt i 50 körsbär, därefter lade jag ned kniven och ägnade mig åt att peta ut kärnorna med naglarna. Sedan skalpell syster och nya 50 snitt, varpå ny utpetning inleddes. Jag har mer fallenhet och håg för att bli kirurg än att bli grävmaskinist, är min enkla sammanfattning av den metoden.
Nu skall jag ägna lite tid och möta åt att fundera på hur jag återfår den naturliga färgen på händer och naglar. Allt har en vinröd ton. Det har även vissa delar av håret vilket bryter av fint mot den svarta lasyren som redan fanns representerad där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar