Långt ned och längst in

På arbetsplatsen renoveras det för fullt, på ett sätt som får det som Ty Pennington pysslar med i Extreme home makeover att framstå som en mindre tillputsning. Skillnaden är dessutom att i hans program får husinvånarna gå ut innan de börjar slå med släggor och riva väggar och tak. Så väl är det inte här.

Igår skulle mitt rum tömmas på allt sitt innehåll och jag hade noga packat ned alla mina pärmar och papper, skrivit ut lappar som jag klistrat på både mina möbler och kartonger med tydliga instruktioner om var de skulle förvaras och till och med printat ut ritningar på lokalerna med pilar på, som jag tejpade på kartongerna för att inga tvivel skulle råda om mina möbler och kartongers kommande öden och äventyr. Allt för säkerhetens skull.

Säkerhet är lätt. Kommunikation är emellertid väldigt svårt.

De prylar jag beräknar behöva använda mig av de kommande veckorna släpade jag själv in i det tillfälliga härbärge som skall fungera som kontor. Dit skulle även min garderob men den kunde jag inte släpa, utan jag bad istället vänligt om hjälp av flyttkillarna under det att jag pekade och visade var jag ville att garderoben skulle stå. Det stod dessutom på lappen på garderoben att den skulle följa efter mig.

Allt annat, möbler och kartonger, stuvades in i ett tomt kontorsrum tillsammans med mina kollegors möbler och kartonger. Jag tittade in där när flyttkillarna var klara. Utrymmet var fyllt till taket, och en kollega som övervakat stuvningsprocessen sa att mina kartonger stod längst in, längst ned. Jag fnissade förtjust vid tanken på att någon får lust att fråga mig något där svaret finns i en pärm i en sådan kartong, längst in, längst ned. Hihi, hur kul vore inte det?

Strax innan jag skulle sticka iväg på cocktailparty var jag en vända inne på toa för att fixa mig lite snygg. På toa tänker man ofta djupa tankar och plötsligt kom jag att tänka på min garderob. Hade jag sett den i mitt nya, tillfälliga rum? Nej. Katten också. Då stod den någonstans i högen av möbler och kartonger, sannolikt längst in, längst ned. Kunde jag leva hela sommaren utan min kappa som hängde där? Jadå, om alternativet var att lyfta ut allt för att hitta garderoben.

Sen ville jag ta mina nycklar. Dessa fanns i kappan. Kappan fanns i garderoben. Garderoben visste jag alltför väl var den fanns. Jag nästan grät. Utan hus och cykel kunde jag inte leva hela sommaren.

Jag gick till lagringsrummet och försökte räkna ut en strategi. Först tänkte jag bära ut allt i korridoren och mellanlagra det där medan jag letade efter min garderob, men det verkade vara det jobbiga alternativet. Jag vill gärna försöka hitta det lätta alternativet. Det var att klättra på möblerna och försöka kartlägga var garderoben fanns.

Iklädd högklackade skor (som jag inte tog av mig för jag tänkte att de kunde vara bra att ha om jag ramlade ned och bröt käken och inte kunde kalla på hjälp för då skulle jag kunna hamra morsesignaler med klackarna, tre korta, tre långa, tre korta) satte jag igång att klättra.

En stund senare, ett blodvite senare, två brutna naglar senare och några enstaka skavsår senare, stod jag i korridoren igen, med min kappa i högsta hugg. Kvinnor kan.

Och idag ringde någon och ville veta en sak som står skrivet i en pärm som ligger långt ned och längst in i lagringsrummet. Jag gissade mig till svaret.