Det blåser en del för närvarande. Och när vi i det kustnära Skåne säger att det blåser, då fladdrar det en del om öronen, vill jag mena. Spela badminton utomhus har jag inte gjort sedan jag flyttade från Blekinge, vindstilla till den graden är det aldrig i Malmötrakten. Eller har åtminstone inte varit sedan 1984. Innan dess vet jag inte.
Nu blåser det iallafall. Styv kuling tror jag att det kallas på fackspråk. Och igår när jag kom hem från jobbet och utmattad efter ännu en dag i rikets tjänst vacklade in i sovrummet såg jag att ett av mina ägandes träd som i vanliga fall praktfullt och stolt brukar stå lodrätt vid kanten av gräsmattan istället låg vågrätt över densamma. Som den ståndaktige tennsoldaten hade den emellertid bemödat sig om att hålla rötterna i ett krampaktigt grepp om den skånska myllan. Den hade således inte dött, bara tillfälligt stupat på sin post.
Sånt kan hända den bästa, det minns jag inte minst från studietiden.
Jag försökte genast med alla till buds stående medel binda upp den fallne krigaren igen. Jag prövade hushållssnöre. Det höll till första vindpusten. Då föll trädet igen. Därefter tog jag till det tunga artilleriet: ståltråd. Flera varv lindades runt både trädet och ett närstående plank och enligt mina beräkningar torde det hålla för en mindre tromb, en större jordbävning samt ett vulkanutbrott. I det fall en sådan skulle kunna uppstå i Vellinge, vilket kanske inte är så troligt. Det vet man aldrig, förresten, jag hade inte trott att snö skulle uppstå under fem månader i sträck i våra trakter heller, och tji fick jag.
Efter avslutat lindande och virande strök jag av lite jord och bark från händerna, pustade ut och vände ryggen till för att gå in och få lite välbehövlig vila. Då gick ståltråden av och trädet intog återigen viloläge.
Nu planerar jag att köpa en ankarkätting, sätta fast den enda änden i trädet och den andra i grannens flaggstång med hjälp av lämpligt antal karbinhakar. Håller inte det, så sågar jag ned trädet. Sådana drastiska åtgärder har jag vidtagit förut och jag är inte främmande för att fatta obehagliga beslut.
Det är möjligt att grannen kanske inte gillar att ha en ankarkätting tvärs över gräsmattan och fram till flaggstången, men då tycker jag att de kan göra en liten fin stensättning under den yta som kättingen passerar. Då får de dessutom mindre gräsmatta att klippa. Och skulle kanske till och med kunna förbarma sig över min gräsmatta som det för övrigt blir väldigt lätt att klippa när inget träd ligger tvärs över den.
Eller så låter jag trädet ligga kvar och struntar i att klippa. Det var också en idé.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar