Mycket, mycket besviken

Idag kom jag på ett nytt roligt sätt att glädja min dotter på. Samma dotter som började gymnasiet imorse. Plötsligt kom jag nämligen på att förstaårseleverna på sin första skoldag under förmiddagen brukar marschera till toner av pukor och trumpeter från stadens lokala torg till skolan. Då min arbetsplats ligger strax intill skolan skulle det vara oundvikligt för den rara dottern att trava förbi, strax under mitt fönster. Ett sammanträffande så gott som något.

För på min våning finns nämligen en skrytbalkong modell större, som vetter just åt det håll där de små rara barnen skulle tåga. Tjohoo!

Det första jag gjorde när jag kom till jobbet var att tvinga mig in i det kontorsrum som har den eftertraktade balkongdörren. Tyvärr är det inte mitt rum som är så tjusigt utrustat, men det spelar ingen roll. I akuta lägen är jag inte petig med vad som är mitt och ditt. Då måste allt ditt kunna vara mitt, det säger sig ju själv.

Balkongnyckeln letades fram och dörren öppnades. Den var lite trög, och jag beordrade rumsinnehavaren att öppna och stänga flera gånger för att gänga till den lite. Jag ville ju inte att dörren skulle kärva just när tåget skulle marschera förbi. Egentligen ville jag att dörrinnehavaren skulle leta upp lite olja och smörja till gångjärnen något på dörren, men det ville hon märkvärdigt nog inte medverka i.

Därefter vidtog väntan. Mitt eget rum, det utan balkong, vetter åt samma håll som balkongen, så jag kunde utan problem hålla ett vakande öga över horisonten. Något jag självfallet alltid gör, det hör till jobbet. Inga barn kom.

När förmiddagen började lida mot sitt slut tröt tålamodet och jag ringde upp dottern. Strunt samma att hon befann sig i skolan, det här var ett nödfall och då får man ringa och störa under skoltid. Dottern berättade med glädje i rösten att marschen blivit inställd på grund av oberäkneligt väder.

Jag blev mycket besviken. Mycket, MYCKET besviken.

Här hade jag klätt mig i vit kavaj och vita byxor enkom för att utgöra en fin kontrast mot den röda tegelväggen. Här hade jag tränat Silviavinkning och stelt leende hela förmiddagen. Och så blev det inget.

Imorgon kommer jag att kräva att man genomför marschen. Och gör man inte det, då tänker jag marschera själv. Med flagga och en kräftskive-flärpa och allt, fast bara inom skolans väggar. Kommer inte Muhammed till berget så får väl berget komma till Muhammed. Eller hur nu ordstävet lyder. Det är först nu jag helt förstår innebörden.