Man vänjer sig...

Det är roligt det där med hur snabbt man vänjer sig vid saker och ting. När man börjar en kurs som skall pågå under en tid, tittar man skeptiskt på kurskamraterna och tänker att de där kommer jag aldrig att få någon connection med. När kursen är slut, står man med armarna om varandra, gråter, konstaterar att just kurskamraterna är de bästa av människor och lovar att hålla kontakten i evighet amen.

Likadant är det när man checkar in på ett hotell på semestern. Första dagen, när man tar rummet i besittning, är det ett hotellrum, varken mer eller mindre. När man tvingas åka hem någon eller ett par veckor senare, går man baklänges, snyftande ut ur rummet. I allvarliga fall blir man utdragen av hotellpersonalen med skrapmärken efter naglarna i golvet som följd. Att lämna sitt barndomshem till försäljning är platt intet i jämförelse.

Jag tycker mycket om hotell. Särskilt hotell med all inclusive-service. Hade man kunnat få en egen tvättmaskin på hotellrummet också hade jag förmodligen glömt bort mitt eget hem efter bara några dagar.

Nu är jag emellertid hemma igen och tittar kritiskt på alla mina ägodelar. Det är ont om marmorgolv, mosaikmönster, professionellt anlagda trädgårdar med professionella trädgårdsmästare och rottingmöbler där dynor och kuddar kan ligga kvar dygnet runt. I min trädgård hade jag behövt ha gummiband på dynorna. Jag hinner som regel inte lägga ut dem förrän det börjar regna och de måste in igen. Några storartade blomstrande växter som slingrar sig över pergola och spaljé ser jag inte heller röken av. Murgrönan växer förvisso men några blommor är inte aktuella.

Men om några dagar tycker jag sannolikt att borta är bra men hemma är bäst. Och om några veckor är det så mörkt ute vid de tider på dygnet då jag är hemma att jag inte ser några blommor även om jag hade haft några. Marmorgolv är för övrigt ganska halt och opraktiskt att gå på.

Fast en professionellt anlagd trädgård och kanske en tillhörande trädgårdsmästare hade inte varit fel...