Sedelärande historia

Imorgon skall min dotter på gymnasieupprop i aulan på min arbetsplats. Ett sammanträffande som en skänk från ovan. För mig, alltså. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag skall stå utanför salen, hurra och kasta konfetti på henne samt skrika att det där är min dotter, när hon kommer förbi på väg in, eller om jag skall vänta med det tills hon är på väg ut med sina nya klasskamrater.

När jag tänker efter tror jag att jag satsar krutet på hennes sorti. På vägen in skall jag bara vinka lite finurligt till henne och göra roliga miner. Då kan hon sitta och fundera hela uppropet igenom på vad jag kommer att hitta på när hon skall gå ut. Det tror jag hon kommer att tycka är roligt.

Nej, jag skojar bara. Jag skall naturligtvis inte skämma ut henne på hennes första skoldag i nya skolan. Så mycket...

På mitt eget sommarlov mellan nian och gymnasiet hängde jag och mina kompisar en hel del ute på stan. Inte samma stan som min dotter hänger på, jag är uppvuxen en bra bit ut i landsorten, men i övrigt är skillnaderna obefintliga. I stort sett varje kväll som jag och mina rättrogna väninnor vällde fram på trottoarerna och kollade på killar som körde förbi på olika typer av fordon, vällde ett annat gäng flickor fram på den motsatta trottoaren. Detta gäng kom från en by lite utanför tätorten och vi var innerliga fiender, trots att vi aldrig korsat gatan och pratat med varandra.

Inledningsvis nöjde vi oss med att glo elakt på varandra, men i takt med att sommaren gick trappades konflikten upp på ett sätt som är vanligt förekommande, inte minst i Mellanöstern. Strax innan skolstart uttalades allehanda förolämpningar med god rutin och föraktet haglade över gatan i sådan omfattning att luften färgades svart. Vi stadsbor tyckte att brudarna från landet kunde hålla sig på sin egna arena och roa sig med traktorfolket. De slipade moppegrabbarna var våra.

När dagen för uppropet till gymnasiet kom, gick jag dit tillsammans med en av de rättrogna. Vi hade kommit in på samma linje, övriga rättrogna skulle studera någon annanstans.

Även på min tid skedde uppropet i en aula. Därefter travade alla blivande studenter i förvirrade skockar till olika lektionssalar. Jag och den rättrogna höll på att svimma när vi såg att två av fiendegängets leading ladies redan satt i den sal som vi just skulle ta i besittning. Vi backade ut och genomförde blixtsnabba överläggningar. Skulle vi kunna gå naturvetenskaplig eller teknisk istället? Kanske strunta i gymnasiet helt och hållet, hitta ett trevligt städjobb och plugga in gymnasiet på Komvux i framtiden?

Inget alternativ kändes helt klockrent och med döden i hjärtat gled vi in via strukturtapeten till klassrummet.

Den första dagen var lite ansträngd. Sen blev det bättre. Och idag, snart 30 år sedan vi tog studenten, är det fiendegängets leading ladies som jag fortfarande har kontakt med.

När jag tänker efter tror jag skall skicka denna sedelärande historia till Mellanöstern. De kanske inte vet att deras bästa polare är de killar de försöker spränga i luften med jämna mellanrum.