Jag cyklar mestadels till jobbet. Detta gör jag på kommunens fulaste cykel, en cykel som föddes på Domus i Ronneby på 70-talet och som definitivt borde ha gått vidare till Domushimlen för länge sedan.
Det har den emellertid inte, och så länge den rullar får den finna sig i att hålla mig sällskap. Och mina barn får finna sig i att jag cyklar på den och att folk vet vem jag är. Och vad värre är att folk som ser att jag cyklar på den och som vet vem jag är ofta dessutom vet att jag är mamma till mina barn. Det är stundtals jobbigt för dem. För mig spelar det ingen större roll.
Denna cykel är till stor glädje för mina arbetskamrater. Ingen annan i denna kommun har en dylik farkost och de ser således direkt om jag är före dem på jobbet vilket innebär att de kan förbereda sig på mötet. De ser även om jag är kvar på jobbet när de går hem.
Min cykel står parkerad på gräset som finns vid personalentrén. Hade där funnits ett cykelställ hade jag ställt cykeln i det. Nu finns inte det och då får jag nöja mig med att parkera med hjälp av cykelstödet, även det från Domus på 70-talet.
Idag har det emellertid skett ett lyft på cykelparkeringsfronten. När jag kom ut och skulle äntra min ädle springare och rida hem i solnedgången såg jag att jag hade fått en egen p-ruta.
Någon (jag har mina misstankar) har målat en vit markering i gräset efter var min cykel stod idag med en liten utökning av ovalen för den plats där stödet stått. Dessutom står mina initialer målade i gräset bredvid.
Jag tyckte det var väldigt fint och jag blev mycket glad. Imorgon skall jag parkera i min p-ruta för första gången. Det skall bli mycket roligt.
Och nu hoppas jag på att få en vit ring målad runt p-platsen som är belägen direkt utanför ingången till Willys med mina initialer målade i mitten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar