Jag cyklar till jobbet när jag inte behöver bilen i tjänsten, när det inte är halvmeterhögt med snö på vägbanorna samt när det inte stormar och ösregnar. Tyvärr innebär detta att jag måste cykla alldeles för ofta. Det är jättemycket skönare att ta bilen.
Min väg till jobbet består av nedförsbackar vilket i teorin verkar bra. Dessvärre drabbas vi skåningar oftast av västliga vindar vilket i teorin också verkar bra. I praktiken är det mög, för det innebär att jag har motvind till jobbet. Motvind tar udden av nedförsbackarna, man får trampa lik förbaskat, hela den tio minuter långa resan. I synnerhet jag som inte har några växlar på cykeln. Mamma tyckte dylika var onödig extrautrustning som man ändå aldrig använder, när hon köpte cykeln på Domus på 70-talet. Jag har benmuskler som vilken hockeyspelare som helst.
Min väg hem från jobbet består av uppförsbackar. Det kan kännas motigt men å andra sidan hänger oftast de västliga vindarna kvar. Utom dåliga dagar då vindarna vänt i halvlek. De goda dagarna innebär medvinden att uppförsbackarna är ungefär lika jobbiga eller lätta som nedförsbackarna i motvind. Jag vill som regel ha växlar på cykeln även på hemvägen.
Imorse tyckte jag det ven oroväckande runt husknuten när jag steg upp och försökte snabbt ringa runt till kontakter utanför kommunen för att se om jag inte kunde fixa ett möte dit jag nödvändigtvis måste ta bilen. Något sådant gick inte att uppbringa och det fick bli cykeln till jobbet. Otur.
Som tur var, ven det emellertid bara oroväckande om husknuten. På min cykelväg till jobbet var det så gott som vindstilla och jag flög nedför backarna. En underbar cykelutflykt. Klockade in resan på rekordlåga 6 minuter. Tjohoo, är jag vältränad eller är jag vältränad?
När jag skulle cykla hem hoppades jag att det skulle vina ordentligt om husknutarna så att jag fick medvind i backarna upp. Flaggstängerna utanför mitt rum låg stundtals som fallna krigare parallellt med marken och jag hade stort hopp om att i princip bara behöva sätta mig på cykeln och sedan koncentrera mig på att bromsa i god tid för att inte fara förbi mitt hus och åka för långt. Jag planerade att det hela skulle ta 5 minuter.
Jag hann cykla i cirka två meter innan jag var trött. Efter 50 meter var jag totalt utmattad. Det ven ordentlig om husknuten, så långt var allt rätt. Dessvärre ven det åt fel håll. Motvinden var total och innebar att det minsta lilla ögonblicks paus i trampandet gjorde att jag åkte baklänges. Ett tag, när jag var tvungen att sakta in för att titta på korsande trafik, hann jag halvvägs till Höllviken innan jag fick fart på pedalerna igen.
Och när jag var nästan hemma, en timme senare, hade jag räknat ut att jag sannolikt hade haft medvind till jobbet på morgonen.
Imorgon skall jag till Malmö på möte. Tack, Gud!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar