Igår skulle jag in till Malmö på möte direkt på morgonen och körde därför in mot stan med bilen under värsta rusningstid. Med mig hade jag dottern som skulle tappas på blod på sjukhuset därstädes och som jag således skulle släppa av på vägen. Vi förundrade oss båda över den myckna trafiken på motorvägen mot stan. När vi cyklar till jobbet respektive skolan är det så gott som folktomt. Idag höll jag visserligen på att köra över en igelkott med cykeln, men det var för att han var död och låg i vägen. Kan inte räknas.
Vi lade oss tidigt i vänsterfilen och konstaterade samtidigt att högerfilen samt bussfilen allra längst till höger hade det snärjigt. Bilarna verkade åka ut och in mellan de båda filerna och det kändes märkligt med tanke på att bussfilen endast är till för just bussar och inte Saabar, Volvo-ar, Renault Megane-ar och alla andra möjliga sorters bilar som verkade ha varit där inne och vänt.
I vänsterfilen var tempot långtifrån stressigt, i snitt får två bilar svänga innan det blir rött och övriga får vänta en kvart igen på att nästa två bilar med dödsförakt får kasta sig över korsningen. Vi hade med andra ord gott om tid på oss att studera buss- och högerfilens pardans.
Så skedde.
När vi kom fram en bit såg vi att det verkade finnas både polisbilar och livs levande poliser i pardansen. Det förklarade en del. Antingen var det körkortskontroll eller alkotester. Hastigheterna kunde det inte ha varit tal om, det hade gått in till gråtfärdighet långsamt de sista kilometrarna.
Eftersom vi ändå satt där vi satt började vi studera polismännen. Jag självklart enbart ur ett yrkesmässigt perspektiv, det är av stor vikt för mig att jag kan lita på mina samverkansaktörer och det gladde mig att se hur vältränad och spänstig den polis som stod längst bak i kön var. Min dotter tittade lika intresserat, vilket också var helt normalt, det är min dotter och hon känner självfallet också ansvar för att samhället vilar på stabila lagrar. Lagrarna som stod längre fram i kön verkade också väldigt stabila, såg vi.
När vi kommit lite längre fram i vänsterkön fick vi vända oss bakåt och titta mellan nackstöden för att se samhällets stöttepelare på ett bra sätt. När vi suttit bakvända och studerat detta yrkesmässigt en stund vände sig dottern för ett ögonblick framåt. Hon noterade då att det var väldigt tomt framför oss. Många bilar hade på något märkligt sätt hunnit över korsningen under den korta stund vi släppt fokuset framåt. Bakom oss hade vi emellertid en flera kilometer lång kö. Ingen av dem hade vågat tuta för att påkalla vår uppmärksamhet. Alla var rädda för att då bli sedda av polismakten och inviftade i bussfilen.
Jag körde fram och kunde i princip direkt svänga vänster och in på tvärgatan.
Samtidigt viftade poliserna in fem av bilarna som stått bakom oss. Himla otur. Att det inte var oss de viftade in, alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar