En sjukdag hemma

Idag har jag motvilligt och för första gången det här decenniet satt tofflorna vid sängen och stannat hemma på grund av sjukdom. Av hänsyn till andra, inte för att jag själv föredrar den varianten. Jag kan jobba fast jag har feber.

Det har emellertid varit jättebra, det här arrangemanget, för jag har hunnit med hur mycket jobb som helst utan att bli störd annat än av mobiltelefonen. Merparten av de vanliga, dagliga samtalen går till min kontorstelefon och där stannar de, åtminstone idag eftersom spökrösten tog luren och informerade om mitt beklagliga tillstånd. I runda slängar bara, typ "sjuk", inga detaljer om hur jag hostar och var febern ligger. Det informerar jag ju själv om, för övrigt, det här hållet.

(Jag hostar mycket, för er som är intresserade. Och det känns som om jag får lära mig att leva med det fenomenet länge. Har redan träningsvärk.)

Nåväl. Idag har jag suttit vid köksbordet och jobbat med jobbdatorn till skillnad från vid skrivbordet på jobbet. Detta har resulterat i att jag nu har kommit fram till att jag inte skall bli egen företagare. Åtminstone inte köksbordsföretagare. Redan före lunch hade jag förutom förkylningssymptomen, även ont i ryggen samt en molande värk i axlarna. Stolen är för låg och bordet för högt för att passa en laptopsarbetare.

Jag kände mig som Guldlock som inte lyckades hitta några möbler som passade när hon kom hem till de tre björnarna. Fast där fanns det gröt, det fanns det inte här. Varken för varm, för kall eller lagom varm gröt. Här fanns ingenting, mer än yoghurt. Vilket iofs är gott, men just nu tycker jag synd om mig själv och då är det gröt som hade varit det optimala. Trots att jag inte äter gröt.

Förortslivet utanför fönstret har varit livligt. Hundägare trampade omkring i strid ström vid 6-7-tiden. Dagisföräldrar kom släpandes med allehanda sittvagnar och skrikande barn mellan 7 och 8. Samtliga skolbarn kom flängandes klockan 07.55 i vild karriär och utan markkontakt med cykeldäcken i kurvorna.

Därefter tog pensionärerna vid, gick stavgång, tittade på karriärkvinnas oklippta gräsmatta, kommenterade den pekandes, samlades i gathörnen och hängde en stund under livligt samspråk. Efter lunch började skolbarnen komma, släntrandes den här gången, och senare på eftermiddagen vände det om, med dagisföräldrar och hundägare och hela middevitten. Spänning på hög nivå för min del som fick förmånen att beskåda det hela. Samhällslivet i sin prydnad.

Mailens antal har varit konstant, som på en vanlig vardag. Det spelar ingen roll att jag sätter ett frånvaromeddelande om min svåra sjukdom i automatsvaret, avsändaren får ju inte insikten om tingens tillstånd förrän de redan har skickat mig sitt mail. Önskvärt hade varit att allas mailklienter gör en grov kontroll först, när mailskrivaren klickar på "Skicka" och utreder om mottagaren verkligen kan ta emot eller ens vill ha mailet. Och att avsändaren redan i det här stadiet får reda på att:

1) "Jag KAN inte ta del av dina tankar för jag är sjuk och inte på jobbet. Vill du ändå skicka mailet eller vill du pröva med att få hjälp av någon annan på mitt jobb?"

2) "Jag VILL inte ta del av dina tankar, för de intresserar mig inte." Denna kategori bör inte erbjudas något alternativ utan allt som är skrivet i mailet skall omedelbart och automatiskt deletas av mailklienten.

En intelligent och avancerad form av spamfilter helt enkelt. För det är helt otroligt vilken massa märkliga mail man får ibland. Idag när jag har haft extra gott om tid har jag emellertid tagit mig tid att svara på allt, hur befängt det än har varit. I flera fall har det helt enkelt gått att klicka på "unsubscribe" och så har problemet varit löst. I andra fall har jag fått vara tydlig och rakt på och sagt att jag inte vill ha flera mail i detta ärende.

Det kunde jag gjort när som helst. Det skall bara göras. Och man hinner ju inte alltid sånt när man jobbar. Så helt fel är det inte att vara sjuk ibland och få finliret gjort, när jag tänker efter...