Lever nog ett tag till

Jag fortsätter och pratar om mina sjukdomssymptom ett tag till. Åtminstone även idag. Tycker det är oerhört intressant.

Igårkväll tog jag tempen och konstaterade att jag kunde förstå varför jag kände mig så loj och världsfrånvänd. Jag hade 38,9. Det gjorde mig lite orolig, jag hade planer på att arbeta idag och att vackla till kontoret med 39 graders feber var att gå till jobbet med fel sifferunderlag, det insåg även jag trots mitt fördunklade medvetande.

Jag lade mig i sängen och gjorde diverse överläggningar en stund, samtidigt som jag tittade på Skånefruarna på teven. Det störde en aning, fruarna skrek och tjoade hela tiden och jag upplevde det som tröttande. Så tröttande att jag slumrade till en stund. När jag vaknade en stund senare fortsatte jag att titta och det var inga problem att följa handlingen, det skreks och tjoades fortfarande. Det tog således en stund innan jag noterade att klockan passerat 22 och jag insåg att något nog hade hänt i tevetablån trots allt. Det visade sig att jag tittade på Kungarna av Tylösand.

Även det var en fascinerande upplevelse och jag hann tacka de högre makterna flera gånger den resterande programtiden för att jag föddes på 60-talet och slapp ha kul på de rätt äckliga sätt som man har kul på 2010. Skulle inte vilja festa i en bubbelpool med någon som kissar, spottar och kräker i densamma. Och vad roligt det måste vara för en mamma att få titta på sitt hjärtans ljus när vederbörande har sex i teve, kräker och gör andra onämnbara saker som de flesta andra föredrar att pyssla med i det tysta, bakom stängd dörr. Spelar man in och sparar sånt åt barnbarnen, eller hur gör man?

Jag fick definitivt inte lägre feber av de okulära studierna. Tvärtom, snarare. För när jag steg upp och skulle gå ut i köket efter ett glas vatten, mötte jag en spindel stor som en kastrerad hankatt i hallen. Jag tittade på honom. Han vände upp huvudet och tittade vänligt på mig. Han gick lite åt sidan. Jag nickade nådigt åt den artiga gesten och spatserade över och förbi honom. När jag tagit mitt vattenglas gick jag tillbaka utan en tanke på den kastrerade hankattsspindeln i hallen.

Detta, mina vänner, var ett tecken på att livsandarna hade lämnat mig, det insåg jag när jag lagt mig ned igen. Jag är jätterädd för spindlar. Jag kan normalt sett inte gå närmare en spindel än 5 meter. Det har aldrig hänt att jag har klivit över en spindel stor som en barn-Capriocciosa. Att jag skulle GLÖMMA att jag har en spindel i hallen är lika otänkbart som att det imorgon kommer Pepsi Max ur kallvattenkranen och Chill out rödvin ur varmvattenkranen.

Jag tolkade det som att jag var i ge-upp-fasen. Den fas som drunknande når när de inser att loppet är kört och därför andas in och sjunker.

Jag skulle inte kunna jobba idag för jag skulle sannolikt inte överleva natten.

I trygg förvissning om detta somnade jag och när jag vaknade steg jag upp och gick och jobbade. Det var först när jag satt vid skrivbordet som jag kom på att jag borde ha varit död. Men då var det så dags.

Jag har jobbat till 20:30 ikväll, som kompensation. Och jag tror jag lever ett tag till. Spindeln var för övrigt borta.