Igår när jag gick och lade mig hade jag ont i halsen och feber.
Imorse när jag vaknade hade jag ont i halsen och feber.
Däremellan hade jag samma symptom, det vet jag för jag vaknade en hundra gånger och kände efter. Och för er som undrar kan jag berätta att jo, man sväljer i sömnen. Det var typ då jag vaknade. Varje gång.
Detta är emellertid petitesser för en säkerhetschef som sätter en ära i att gå till jobbet no matter vilka sjukdomar som drabbar henne. Till stor glädje för arbetskamraterna som några dagar senare får möjlighet att upprepa bedriften alldeles själva. Eftersom de då blivit smittade.
Så ock idag. Jag steg upp, svalde lämpligt antal febernedsättande och gav mig iväg på stålhingsten. Någonstans på vägen började tabletterna verka för när jag kom fram var jag lika blöt som om jag hade duschat. Fräscht så här i början av arbetsdagen. Lång arbetsdag, dessutom. Extra lång. Men jeansen satt snyggt, fastklistrade på benen som de var.
Med frejdigt mod kraxade jag fram hälsningsfraser två oktaver längre än vanligt på min korridorvandring till kontorsrummet, drog in snoret, torkade de rinnande ögonen och skred till verket med jobbet. Lite ruggig kände jag mig och lite obekvämt var det att prata, att snyta mig och att jag framåt niotiden började frysa av febern som då steg igen, men annars gick allt bra.
Tills personalen kom in och på ett fint sätt beordrade mig att gå hem innan hela firman fick pandemi. Jag försökte skratta bort förslaget men när jag var den enda som skrattade så började jag fatta att jag inte var önskad. Jag. Inte önskad. Sånt är svårt för en ödmjuk att ta till sig.
Nåväl, jag bestämde mig för att kompromissa. Jag packade ned datorn, såg till att lägga rätt filer på hårddisken först, kom ihåg sladdar och möss, telefoner och pappersdokument och med en resväska värdig en fyrabarnsfamilj på långsemester gav jag mig iväg hem igen på cykeln. Inte för sjukskrivningkonceptet utan för jobba- hemma-konceptet.
Det blåste motvind, det var nytt för idag. Det var uppförsbackar. Det brukar det vara. Jag hade feber igen. Också nytt för idag. Cykelturen de få kilometrarna hem var ungefär lika behaglig som Jesus Golgatavandring. Vissa sträckor minns jag inte. Jag är inte heller säker på vilket håll jag tog. Nåväl, barn, fyllehundar och febriga 45-åringar hittar alltid hem, det är ett gammalt svenskt talesätt, så rätt som det var befann jag mig i köket.
Väl där tog jag en Alvedon och fortsatte jobba. Det gjorde jag tills klockan var 17, då tog jag febern. 38,3. Fullt arbetsmässig dagen därpå, med andra ord. Men för att nu inte personalen skall komma och vara beskäftiga imorgon tänkte jag vara smart och få Previas samtycke till att jag kunde jobba. Jag ringde dit. Previa är vår företagshälsovård och dit ringer vi för sjukvårdsupplysning och -anmälan. Någon sjukanmälan var inte aktuell, däremot tänkte jag förse dem med lite sjukvårdsupplysningar och samtidigt spela in när de sa att det var både bra och direkt nyttigt för mig att komma upp och återgå till arbetslivet snarast möjligt, helst imorgon. Det vet ju alla att sjukskrivningar skall hållas så korta som möjligt. Och att man kan få följdsjukdomar om man blir liggande för länge.
Alla vet det utom sjukvårdsupplysningsmottagaren jag pratade med. Hon hade en helt annan agenda. Jag försökte med hes stämma skämta bort det där med febern som flickbrus och helt normala vallningar men hon hade nog inte kommit upp i övergångsåldern för hon ville inte förstå vad jag pratade om.
Har man feber skall man ligga still och vila. Basta. Det tyckte jag man sa när jag var liten också, har inget hänt på den fronten sedan 1971?
Så jag fick tyvärr inga lämpliga svar som jag kunde spela in, klippa ihop och spela upp för personalen imorgon som ett intyg på att jag inget hellre borde än just arbeta. Ur folkhälsosynpunkt.
Och därför är jag således hemma från jobbet imorgon för första gången det här decenniet. När jag har som mest att göra. Livet är stundtals mycket bittert för en arbetsnarkoman...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar