Jag tränade imorse. Igen. Fast mer handgripligt än motsvarande aktivitet igår. Och det visade sig att det var så länge sedan jag tränade sist att jag fick kliva av crosstrainingmaskinen efter tjugo minuter och böja ned huvudet för att återfå färgen i ansiktet, ersätta det mörkblåa på läpparna med svagt syrenlila, återfå förmågan till vidvinkelseende, få ned det som ville komma upp via halsen och slippa det där märkliga susandet i öronen.
Mycket lyckad insats. Flera bra tecken på att jag verkligen gett allt.
Bra även för min kollega som fick anledning att snabbt repetera 30:2, d v s hjärt-/ lungräddningens grunder, för sig själv de första kritiska minuterna. Sånt gör jag, osjälviskt och fint för samhällets bästa. Nu är en av mina medarbetare uppdaterad och redo om det blir allvar av rätt som det är.
Sen gick vi till duscharna. Dessa ligger tillsammans med omklädningsrummen i byggnadens mitt, långt ifrån ytterväggar och fönster. Det vet jag med säkerhet för det blev nämligen strömavbrott när jag stod naken i omklädningsrummet och kollegan befann sig lika oklädd i duschen. Inte den minsta lilla ljusstrimma kom in. Mörkt som i en säck.
Det har hänt i livet vid några fåtal tillfällen att jag har klätt av mig i mörkret, men att klä på mig behå, strumpbyxor, blus och kavaj i total becksvärta var utmanande. Något blev fel med behån, har skavt hela dagen. Att sminka sig var inte att tänka på, då vore det i jämförelse betydligt enklare att rita knorren på grisen med förbundna ögon.
Kollegan tycker det var stimulerande på alla sätt och vis, och blev så upprymd av motgångarna att hon ville träna imorgon igen. Det ville inte jag. Jag är rädd för att bli träningsnarkoman. Som sagt. Jag tänker vila mig i form några dagar nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar