Kylskåpsgenomgång

Idag efter middagen gjorde jag den återkommande översynen av övergivna pottor, tallrikar och burkar i kylen. Alltid är det någon av dem vars innehåll har gått vidare till en annan dimension och som därför behöver gallras ut för att inte svampar och mögelstammar skall börja dansa jenka med varandra så fort kylskåpslampan släcks. Eller kanske i värsta fall börja antasta rena och friska produkter när jag inte ser.

I en folietäckt skål hittade jag lite äppelkaka från förr-förra helgen. Jag blev glatt överraskad, det var så länge sedan vi bakade den att jag glömt att den fanns. Ännu bättre var att den var utan mögel, där fanns inget som kröp, den såg helt ok ut och passerade således okulärtestet med glans. This was my lucky day.

Jag gick raskt vidare till smaktestfasten. Äppelkakan smakade inte surt, inte ruttet och inte som äppelkaka med svampinslag. Jag bestämde mig för att äppelkakan gick att äta. Tråkigt nog var biten inte så stor att det fanns tillräckligt för att dela på tre. Detta var onekligen ett problem, men jag löste det på ett mycket fiffigt sätt. Jag bestämde mig för att äta upp den på egen hand, i smyg. På så sätt skulle inte övriga familjemedlemmar plågas över tanken på att de gått miste om något, och dessutom tog jag själv, osjälviskt risken att bli magsjuk. En mamma vill ju skydda sina barn emot allt. Faktum är att det var så ädelt av mig att ensam utsätta mig för eventuell smitta att jag nästan blev gråtmild.

Jag åt upp äppelkakan. Ingen märkte något. Det var gott.

Dagens visdomsord: Låt inte efterrättsskålen och skeden stå kvar på soffbordet, bara för att telefonen ringer. Det väcker onödiga frågor.