Träningsnarkoman

I söndags var jag på sommarens sista grillfest och nu är sommaren 2010 officiellt över. Om fyra veckor är det halloween, om två och en halv månad är det julafton, och därefter börjar det dra ihop sig till sommar igen. Tiden går fort med positiv tideräkning.

Att gå på grillfest en söndagkväll medför två saker:

1) man kommer inte i säng vid samma tid som man brukar,
2) man har druckit vin innan man landar i sängen.

Inget av detta är helt lyckat om man skall upp och träna klockan 6 på morgonen som i mitt fall. Jag ville inte träna men när A frågar så får jag dåligt samvete och så står jag där och tackar ja, samtidigt som jag skakar frenetiskt på huvudet. Tyvärr är det det jag säger som är det avgörande. Alltså förväntade sig A redan på fredagen att jag skulle dyka upp i gryningen på måndagsmorgonen. Jag grämde mig mycket.

För att det skall kännas lite bättre vid sådana tillfällen brukar jag göra som råttan det vill säga jag brukar kasta mig på repet och tvinga repet att följa med och träna också. Repet, A-M kallad, brukar inte heller vilja träna, men känner sig tvingad när vi andra nu så tydligt talar om att hon skall.

I söndags kväll innan jag gick och lade mig, ångrade jag bittert att jag hade sagt "ja" och jag ångrade lika bittert att jag hade tvingat med A-M på upptåget. Hade jag inte gjort det, hade jag kunnat välja själv och då hade jag kunnat sova hela vägen fram till 6.30.

Åh, vad jag ville ha sovmorgon till 6.30.

Jag ställde allt jag hade i klockradio- och alarmväg och när jag kom till mobiltelefonen såg jag att jag hade fått ett sms. Det var från A-M som berättade att hon fått plötsligt förhinder inför måndagen. En framlykta på bilen hade gått sönder och det förstod väl jag om någon, säkerhetschef som jag är, att den måste lagas omgående. Absolut så tidigt som möjligt, hon planerade att hänga på låset till bilverkstaden och hur gärna hon än ville träna måste träningsaktiviteten underordnas och prioriteras ned. Hon var väldigt ursäktande, jag tyckte nästan jag hörde snyftningar via telefonen, så tagen var hon över sina osjälviska uppoffringar för den säkerhetens skull.

En stund senare plingade det till igen. Nu var det A:s tur. Hennes dotters moped hade gått sönder och A måste skjutsa det stackars strandsatta barnet hit och dit på morgonkulan. Hur gärna hon än ville kunde hon inte träna på den utsatta tiden. Hon bad tusen gånger om ursäkt för sitt svek, hoppades att jag skulle förlåta henne och önskade mig ett trevligt träningspass.

Jag log belåtet och ställde om alla larmen och klockradioapparaterna. Jag hade fått sovmorgon men kunde ändå tillgodoräkna mig duktighetspoängen av att ha tränat. För det hade jag ju gjort om inte de andra hade ställt in. Den inställda träningen var med andra ord inte mitt fel och då räknades det också som om jag hade tränat.

Imorgon tänker vi göra samma sak fast då får A och A-M hitta på andra ursäkter i sista minuten så att jag kan ställa in pga för dålig uppslutning. I princip kan detta upprepas hur många gånger som helst i veckan. Man får passa sig bara så det inte blir en besatthet. Man vill ju inte bli träningsnarkoman...