Ett par skor eller hundra

Dottern har femtioelva par skor, samtliga så långt ifrån fotriktiga och lämpliga med tanke på vattenresistens, hålfotsuppbyggnad och användarvänlighet som det är möjligt att hitta i skobutikerna.

Sonen har ett par skor.

Dessa använder han dagligen och han ser ingen anledning att ha mer än ett par i drift. Ej heller finns det någon anledning att förnya skobeståndet när årstidernas växlingar passerar förbi. Det som funkar på sommaren funkar lika bra på vintern, är hans enkla mening.

Jag brukar titta till skorna mellan varven, smygtvätta dem när han sover och försöka putsa upp dem något med vit skokräm när de ser för bedrövliga ut. Häromdagen när jag skulle klappa om dem igen, för hundrade gången sedan de köptes, upptäckte jag att sulan och ovanlädret hade gått skilda vägar. Partiellt åtminstone. Att gossen överhuvudtaget fick med sig skorna på sin resa genom livet var ett herrans under. Nya skor måste köpas. Jag måste åka med sonen och köpa dem. Vid denna insikt ville jag gråta.

Att handla skor eller kläder i övrigt med sonen är lika lustfyllt som det var för forntidens häxor att brännas på bål. Han vill inte handla, han vet inte vad han vill ha, han hittar inget han gillar, när han till slut hittar något han kan tänka sig är det det dyraste i affären.

Fasansfullt från början till slut.

Och nu var det dags igen. De befintliga skorna är av märket Fred Perry. Detta utesluter ett nytt sådant par. Man kan inte köpa likadana.

Förra skoparet var av märket Adidas. Då kan han inte ha sådana igen.

Skor av märket Reebok har hans kompis. Sådana kan han således inte heller ha.

Puma och Nike är tjejigt.

Vad fanns kvar? Var det överhuvudtaget lönt att åka till sportaffären? Jag tyckte inte det men kände tvånget. Vi åkte.

I skoaffären fanns cirka 100 par skor uppställda på hyllor längs väggarna. Sonen tittade på alla dessa och konstaterade sedan att här nog inte fanns något som intresserade honom. Jag beordrade omvärdering. Nu var vi här, här fanns skor, han behövde skor, vi skulle handla. Basta.

Nya okulära studier. Inget napp. Mamma trött.

Då dök ärkeängeln Gabriel upp i form av en 22-årig säljare, överentusiastisk. Han såg en kille som behövde skor, han hade massor av skor att sälja och han formligen studsade omkring oss i glad välvillighet. Dessutom var han övertygande. Han tittade på sonen, gjorde ett överslag och sade sedan bestämt att en sådan trendig kille skulle ha det senaste. Raskt plockade han fram två par senaste under bestämda påståenden att båda dessa var helt rätt köp. Helt rätt. Oavsett vad sonen valde skulle det bli perfekt.

Sonen provade. Säljaren jublade. - Ooooohhh, vad bra de satt, helt perfekta.

Jag visste inte att gympaskor kunde sitta olika bra, men där ser man hur lite jag vet om skobranschen.

Båda skorna var lika dyra, inte dyrast men inte heller i den prisklass av skor som jag skulle köpa till mig själv. Har faktiskt aldrig ägt så dyra skor. Jag flämtade lite när jag skulle betala. Säljaren noterade det och tröstade mig med att det här var skor med kvalitet. Han skulle inte hinna slita ut det här paret innan det var dags att byta för att de blivit för små.

Jag är säker på att han har fel. Sonen har redan storlek 45, jag betvivlar att fötterna växer så mycket mer. Men jag välkomnar teorin. Det betyder att jag aldrig mer skall köpa skor ihop med sonen. Tjohoo!