Sömnbrist

När barnen var små förde jag en ständig kamp om tid för sömn. Var de vakna fick jag antingen fokusera på att hålla dem vid liv eller så var jag på jobbet. Sov de fick jag antingen fokusera på att hålla hushållet vid liv eller så var jag på jobbet. Sov gjorde jag bara undantagsvis och sover man för lite blir man gnällig. Samt trött. Jag minns att jag var kroniskt trött i tio år.

Sen sov jag ikapp ett par år och därefter kom barnen in i tonåren. Nu är barnen inte små längre men fortfarande för jag en ojämn kamp för tillräckligt med sömn.

Igårkväll (söndag) bestämde sig dottern för att gå på bio framåt kvällskvisten. På annan ort tillsammans med vänner från samma annan ort. I konceptet ingick att jag skulle köra henne till och från bion på den andra orten.

Detta innebar på vägen dit att jag missade både teveprogrammet Starke man och Ensam mamma söker. Jag kunde förvisso se tio minuter i början av något av programmen, men det kändes inte meningsfullt. Jag avstod stoiskt från hela underhållningen.

Värre var att hon skulle hämtas hem oerhört sent, mitt i natten, cirka 23.15. Normalt sett sover jag då, och jag fick tänka en stund innan jag hade hittat en strategi. Strategin gick ut på att jag gick och lade mig normal tid, strax före klockan 22, ställde klockan, steg upp kl 22.50, klädde på mig, körde iväg och hämtade dottern, körde hem, klädde av mig och somnade som en sten. Jag minns inget av bilresan men dottern påstår att jag körde hela tiden.

Idag har jag varit utmattad hela dagen som en följd av detta. Och kan inte fatta vad det är för fel på söndagsmatiné.