Matematikprofessor

Barnen har stor tilltro till min förmåga och begåvning, och det känns för det mesta helt rätt. Jag rentav uppmuntrar villfarelsen om att jag är mamma den allsmäktige och allvetande. Det är bara ibland som jag hade tyckt att en viss förståelse för att jag faktiskt inte kan behärska precis allt på mina fem fingrar hade varit på sin plats. Åtminstone kunde viss instuderingstid ingå i uppdragen. Men så väl är det inte.

Häromkvällen kom sonen nedfarande precis när jag stod i begrepp att dra mig tillbaka på min kammare för natten, och ville ha hjälp med ett mattetal. Jag antydde något om att jag höll på med att borsta tänderna, men det tyckte han inte var något direkt hinder. Han kunde läsa talet högt för mig och så kunde jag leverera svaret. Någon penna, papper eller tid för att sitta och klura ansåg han inte vara nödvändigt.

Talet var:

5a-3(a-b)+2(a+b)

Så, kunde jag säga vad svaret blev och kunde jag även lite snabbt förklara? Nej, jag behövde inte borsta färdigt och spotta ut, även sonen hade begränsat med tid så det gick bra att jag bara vägledde honom via grymtningar.

Han tittade förväntansfullt på mig.

Det var 32 år sedan jag ägnade mig åt dylik matte. Jag var inte ens säker på att jag någonsin hade ägnat mig åt dylik matte. Har några diffusa begrepp om att man mest pratade om delmängder på 70-talet och jag var tveksam till om vi ens räknade med a och b på den tiden. Jag hade inte en susning om svaret på formeln ovan, än mindre hur talet ovan skulle räknas. Och trots ett gediget yrkesliv med återkommande budgetansvar så har jag aldrig haft något direkt behov av att räkna ut hur många a och b det finns i världen.

Detta kunde jag inte erkänna. Jag förvillade sonen med att insistera på att borsta tänderna färdigt, och krävde dessutom att jag skulle få göra lite andra saker först, som man också gör i badrummet, företrädesvis i enrum. Därefter stängde jag in mig med matteboken och började frenetiskt bläddra efter kapitlets början. På min tid inledde man varje kapitel med att förklara vad som skulle läras ut, sedan lärdes det ut och slutligen fick eleverna pröva själva, vanligen med mycket svårare övningar än vad man tidigare lärt ut. Oklart varför.

Inte mycket har ändrats på 32 år och upplägget var detsamma. Jag kissade och pluggade formler och kunde, när jag hade spolat kalla in gossebarnet och lära ut att först skulle parenteserna bort, därefter skulle teckenförändring ske om det funnits ett minus före parentesen, talen före parenteserna skulle multipliceras med talen inne i parenteserna och till slut skulle hela härligheten summeras. Klart som korvspad. Jag briljerade med mina insikter och sonen undrade i sitt stilla sinne om jag hade läst matematik på universitetsnivå samtidigt som han med ögonen fulla av beundran backade upp mot sin rum.

Nåja, kanske tänkte han inte så och kanske backade han inte precis baklänges med ögonen fästa på mig, och kanske var han inte full av beundran, men jag löste faktiskt talet. Och kunde hjälpa honom tillrätta även med nästa.

Så frågan är om jag inte är allsmäktig iallafall. Jag klarar iallafall åttans matte!

(Svaret på talet blir 4a+5b.)