Kompensationer

Folk som har lite halvtaskig syn kompenserar det med linser eller glasögon. Folk som har lite halvtaskig syn, inte har ögon som tål linser och som är fåfänga, kompenserar det med trix och knep.

Sålunda har jag lärt mig känna igen kollegorna på långt avstånd genom att jag har memorerat deras rörelsemönster i kombination med kroppsform och höjd över havet. Dessutom har jag vidareutvecklat konceptet och sålunda lärt mig känna igen steglängd, stegtyngd och preferenser vad gäller val av klackar vilket innebär att jag inte ens behöver se kollegorna för att kunna avgöra vem som är på ingång i korridoren.

Konceptet fungerar mycket bra. För det mesta.

Häromdagen hade jag föredrag för cirka hundra människor och i sådana stora sammanhang med allas ögon på sig vill man ju självklart inte ha förfulande glasögon. Då är det bättre att bara se de första två publikraderna tydligt. Jag hörde ju att det var fler i lokalen, det räckte.

Som regel flackar jag med blicken över lokalen när jag talar och intalar mig att jag säkert möter någons blick, åtminstone mellan varven, vilket är bra för kontaktskapandet och budskapsöverförandet. Mitt i mitt anförande såg jag en person jag kände på rad två. Inte tydligt, men tillräckligt för att jag skulle vara säker. Det gjorde mig stolt. Det är inte ofta jag känner igen personer jag möter, vanligen för att jag aldrig har sett dem tydligt någon gång, och jag kände mig stolt. Jag log vänligt i riktning mot mannen ifråga och nickade glatt mellan varven.

Efter föredraget kom han fram och ville hämta en broschyr. Jag hälsade med ett "nämen, hej, är du här"! Han ryggade lätt tillbaka av mitt översvallande hälsande, hoppade över hälsningsfrasen, bad att få en broschyr och retirerade snabbt.

Jag kände inte honom. Tråkigt.

Idag gick min kollega A från sitt rum, passerade mitt rum och fortsatte mot kaffeautomaten. Hon slängde någon kommentar på vägen och jag svarade rappt tillbaka. Några minuter senare hörde jag att hon kom tillbaka. Det var rätt steglängd, halvsnabba steg och mjuka skosulor. Typiskt A. Jag beordrade henne att komma in redan när hon befann sig flera meter ifrån mitt rum och deklarerade att jag inte var att leka med, för nu skulle det bli rammelbuljong av.

In kom en främmande herre som undrade om det var honom jag ville tala allvar med och vad han kunde ha gjort som föranledde denna hotfulla ton.

Det var inte honom jag ville prata med. Jädra karl till att gå på samma sätt som min kollega A.

Hon kom några sekunder senare, förtjust fnissande.

Men att ha glasögon på alltid är inte aktuellt. Nix, det är det inte.