Mollypluggstång

Mina klagolåtar i alla sammanhang den senaste tiden, inte minst på arbetsplatsen, om min okunskap om hur man sätter upp mollypluggar i gipstaket, gav igår resultat. Kollegan A kom med något som såg ut som ett medeltida tortyrredskap och påstod att detta var en mollypluggstång. Med en mollypluggstång skulle mollypluggarna hoppa på plats och expandera i princip av sig själva. Jag behövde nästan bara stå bredvid och hålla lite så skulle allt vara klart.

A visade hur det hela skulle gå till och det var precis så smidigt som hon beskrivit det. Ett lätt tryck på tången bara, så expanderade pluggen hur fint och snällt som helst. Jag blev lyrisk. Åh, en sån måste var värdefull! Skall absolut önska mig ett eget exemplar i julklapp!

Igår var en lång arbetsdag, jag var inte hemma förrän framåt klockan 21 och då var det mörkt och jag var trött. Jättetrött. Men jag hade fått låna en mollypluggstång och då tänkte jag minsann använda den också. Det tog ju i princip bara en sekund att få pluggen att expandera och efter det skulle jag kunna ägna mig åt de viktiga sakerna i livet: mat, teve, sömn och vaniljkex. Fast i något omvänd ordning.

Jag petade in pluggen i hålet i taket, greppade tången och väntade. Inget hände.

Jag tänkte att jag kanske vänt tången upp-och-ned och vände den om varpå jag försökte igen. Inget hände.

Detta var en besvikelse. Hade A mumlat "Sesam, expandera dig" utan att jag hört det när hon hade sin förevisning? Eller kunde hon trolla?

Jag stod en lång stund och tittade på tångeländet, vände och vred på den och konstaterade att det gick verkligen inte att få något att expandera med den tången. Rörelseutrymmet för tångens två delar var minimalt, bara några millimetrar, och inte 17 gick det att få grepp om någon plugg med så små marginaler.

Skitprodukt. Jag skulle inte ta emot en sådan om jag så fick den kastad efter mig.

Idag när jag kom till jobbet ropade jag omedelbart in A på mitt rum för en förklaring. Hade tången gått sönder eller var den kass redan från början? Jag tittade uppfodrande på henne när jag visade hur uselt verktyget fungerande.

A tittade storögt tillbaka på mig och frågade efter en lång stunds tystnad om jag månne prövat använda den EFTER att ha tagit bort metallhaken som höll ihop handtagen?

Nej, det är väl klart att jag inte hade tagit bort någon metallhake. Hade hon sagt tydligt att den skulle tas bort? Nej, det hade hon inte.

A fortsatte att titta storögt på mig, plockade bort haken och vips hade tångens två delar mycket lättare att röra sig nära varandra.

Jag anklagade henne för att undanhålla värdefull information för mig, förklarade hur elakt det var att bara berätta hälften av det jag behövde veta och nu dessutom titta överlägset på mig bara för att jag inte varit vårdslös och gjort åverkan på hennes egendom utan istället vårdat den ömt.

Mollypluggstången är återigen parkerad i min handväska. Imorgon skall jag pröva igen. Funkar det inte är det säkert något annat som A har glömt att berätta för mig. Det skulle inte förvåna mig om man skall ta ut den ur plastförpackningen också.