Idag har jag cyklat till jobbet i ösregn och hem från jobbet i ösregn. Konsekvent och bra, inget hattande med onödiga väderomslag, det skall medges. Men speciellt trevligt vet jag inte om det var. Varken medan det pågick eller de timmar efteråt det tog för jeansen att torka.
På vägen till jobbet konstaterade jag att jag behövde pumpa däcken på cykeln. Det brukar jag göra på den lokala bensinstationen, jag har ingen egen pump. Vanligen går det alldeles utmärkt att pumpa däcken, men idag gick det inte alls. Jag frös nämligen om fingrarna så till den milda grad att jag inte förmådde lossa ventilen på framdäcket. Fingrarna var stelfrusna och kraftlösa. Det kändes lite fånigt att erkänna, men det var bara att ta tjuren vid hornen och gå in i verkstaden och be om hjälp.
Verkstads-Håkan trodde säkert jag drev med honom när jag bad om hjälp med att öppna ventilgummit på cykeldäcket, men bor man i en kommun där kvinnorna inte ens kan tanka själva så ifrågasätts man inte i någon större omfattning. Han gick snällt ut och lossade hatten. Fylla på luft kunde jag göra själv och den här gången utan att få däcket att explodera. Sådan tur har jag inte alltid.
När jag cyklade hem från jobbet hade jag glasögon på mig. De blev snabbt fulla med regn på utsidan. Större delen av min väg hem råder det uppförsbacke. Då blev glasögonen fulla med imma på insidan. Kapuschongen envisades dessutom med att falla ned i ögonen på mig. Sikten var på alla sätt obefintlig och jag hade så mycket att hålla rätt på att jag knappt hann cykla. Men jag kom hem till slut. Det var skönare än vanligt.
Jag försöker lära mig något nytt varje dag och dagens lärdom levererades i form av ett visdomsord från Magnus. Han sa:
"Framgång är förmågan att gå från ett misslyckande till ett annat, utan att förlora entusiasmen på vägen!"
Jag gillade det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar