Felringning

Vi pratade om felringningar på jobbet häromdagen och mitt bidrag till konversationen var följande felringning för något år sedan.

Jag går till tandläkaren på den lokala folktandvården och har gjort så av ren bekvämlighet i långliga tider. Först för att jag ju ändå fick följa barnen dit och då lika gärna kunde gapa lite själv när jag ändå var på plats, och nuförtiden för att kliniken ligger vägg i vägg med jobbet.

Som regel kallar tandläkaren mig när han finner det lämpligt men vid det här tillfället fann jag det lämpligt lite innan han gjorde det. Jag tyckte helt enkelt att det var länge sedan jag varit där sist och bestämde mig för att påkalla lite uppmärksamhet och få bokat en ny tid. Jag är rädd för tandläkaren, men till skillnad från de flesta andra med tandläkarskräck kör jag med omvänd taktik. Medan de flesta går till tandläkaren var sjätte palmsöndag så går jag själv dit så ofta jag får. På så sätt hinner det inte bli några hål. Den här gången tyckte jag mig dessutom ha känt något som påminde om isningar och ilningar. Kunde vara hål. Hål skall genast åtgärdas.

Sagt och gjort, jag tog fram den gamla hederliga telefonkatalogen, slog upp "F", hittade folktandvården och ringde upp.

En kvinna svarade men jag lyssnade inte riktigt på vad hon svarade, var ju mest upptagen med att få det jag själv skulle säga att flyta på ett bra sätt. Jag sa:

- Hej, det här är Mimmi, jag skulle vilja boka en tid, jag känner att det är dags nu.

- Jaha..., svarade damen. Dags...?

- Ja, det har inte känts riktigt bra den sista tiden, så det är väl lika bra att jag kommer innan det är försent.

- Försent...? (Märklig kvinna att upprepa allt jag sa.) Du, vet du vart du har ringt, frågade hon?

- Javisst, svarade jag, Folktandvården!

- Nej, sa damen, du har ringt till Fonus begravningsbyrå.

Det är skit att ha tjocka pekfingrar i kombination med telefonkataloger.