Inte på topp

Inatt vaknade jag klockan 00.52 av att brandvarnaren utanför mitt sovrum påkallade min uppmärksamhet. Den pep hjärtskärande en gång i minuten för den hade plötsligt och utan tanke på hur mycket klockan var kommit på att den ville ha nya batterier.

Först tänkte jag nonchalera pipandet och helt enkelt sova vidare, men det var inte så lätt som man skulle kunna tro. Man hinner inte somna på 60 sekunder. Man hinner NÄSTAN somna, men precis när man kommit så långt att man skall ramla ned bland bomull och John Blunds sand, har det gått 59 sekunder och man vaknar av att man sitter som ett frimärke i taket i ren förskräckelse av ljudet igen.

Så höll det på några gånger, jag experimenterade med att borra ned ena örat i kudden och stoppa det andra örat fullt med täcke, men det hjälpte inte. Pipet skar igenom. Till slut låg jag bara och väntade på att det skulle pipa igen, och vid några tillfällen tyckte jag att det verkade som om det tog mer än 60 sekunder mellan varje pip, så då började jag räkna sekunderna. Man vill ju att det skall vara ordning på inställningarna, att pipen skulle komma med oregelbundenhet hade inte känts bra. Det hade verkat ogenomtänkt.

Till slut vacklade jag upp, förbi av trötthet, för att åtgärda problemet.

Under två pip stod jag nedanför brandvarnaren och tittade på den. Den var helt okänslig för min elaka blick och jag förstod att handgripligheter var av nöden tvungna. Således hämtade jag en stol, klev upp på densammap, skruvade ned varnaren, gick iväg med den till garderoben för tjocka vinterkläder, stoppade ned den i en ficka till skidjackan, lindade en kappärm framför fickan och gick sedan och lade mig.

Pipet hördes ändå.

Imorse kom jag på att jag kunde tagit ur batterierna. Man är inte på topp när man vaknar efter en två timmars sömn.