På väg mot misär i vild galopp

Idag har jag gjort något förfärligt. Jag har tagit steget mot familjens undergång.

Barnen kommer i en snar framtid börja boffa lim i källartrappor (oklart var de skall hitta dessa källartrappor, i våra sandrika omgivningar finns knappt några källare, men de får väl åka in till Malmö, herregud, lite initiativförmåga måste man väl kunna kräva) och rätt som det är sitter de till knäna i tungt heroinmissbruk och tillhörande kriminalitet.

Och allt detta för att jag är en lat och oansvarig moder.

Efter att ha sovit för lite en längre tid, haft hjärtfladder (en variant på hjärtflimmer fast med regelbundna skutt istället för oregelbundna, säkert bättre på något sätt) och jobbat alldeles för många timmar, skulle jag åka hem idag efter ett jobbmöte och börja tillverka gratinerad löksoppa. Tio gula lökar skulle skalas och brynas, därefter skulle hela härligheten koka en stund och sedan hällas över i gratängportionsformar tillsammans med vitt bröd och riven ost och sättas in i ugnen. Jättegott.

Men jag orkade inte tänka på att göra alla momenten.

Så istället för att göra det rätta, och åka hem och börja veva igång i köket, så åkte jag till den lokala kinamatsrestaurangen och beställde en blandning av friterad kyckling, stark biff och stekt ris med räkor. Någon direkt plan i beställningsmomentet fanns inte, jag köpte det första jag mindes från senaste Thailands-resan, strunt samma om rätterna passade ihop eller inte.

På restaurangen satt en glad farbror och drack öl, honom pratade jag med i sådan omfattning att när jag skulle lämna rörelsen med mina kassar så tog vi farväl ifrån varandra som om vi var gamla vänner. Stor sorg och saknad.

Och jag fick plötsligt en vision där jag själv satt i baren med en öl i varje hand en torsdagkväll, utan mascara och läppglans, medan barnen sprang vind för våg, dåligt klädda och utan mat i magen, limsniffandes och på väg mot misär i vild galopp. Och allt skulle vara mitt fel för att jag skilt mig, prioriterat jobbet och nu dessutom mitt i veckan åkt och köpt färdiglagad mat till barnen istället för att laga något nyttigt själv vid hemmets härd.

Visionen var svartvit, ingen färg, bara grått.

Herregud, vad hade jag gjort?

Imorgon tror jag att jag skall laga trerätters som kompensation. Kanske stiger jag upp tidigt och steker pannkakor till frukost också. Och om jag bakar bullar i helgen så kanske det ordnar upp sig för dem i livet. Jag skall aldrig svika barnen mer.

På söndag tror jag att jag skall koka kalops.