Så här i årets sista skälvande minut vill jag passa på och tacka för ett trevligt 2010 i allas era sällskap. Jag vet att jag har några hundra läsare i veckan, en tyst och blyg skara som inte gör så mycket väsen av sig vad gäller kommentarer, men som troget återkommer. Jag är mycket glad för det.
Glad är jag också över att kunna se att någon från Kalifornien ofta återkommer i min läselista. Det känns hedrande, på något sätt. Tänk att någon i USA, där allting finns och är så mycket häftigare än i Sverige, faktiskt väljer att surfa in på min blogg! Tack, vem du nu är!
Jag har också läsare i Punjab, Tyskland, Spanien, Belgien, Finland och Norge. Ibland sammanfaller dessa besök med att jag vet att jag har vänner som semestrar i de aktuella länderna. Det gör inte saken sämre. Jag blir glad för att man läser mina odramatiska vardagsskriverier även när man befinner sig på exotiska platser.
2010 är snart slut. Vissa känner glädje och ser fram emot ett nytt år, andra känner vemod och funderar på hur i hela friden tiden kunde gå så snabbt att man inte hann få ordning på träningen i år heller. Jag tillhör de sistnämnda.
När nu 2011 börjar blir vi alla ett år äldre. När jag var 18 hade jag svårt att föreställa mig att jag någonsin skulle kunna uppnå en ålder av 40 år. Det kunde jag, kan jag berätta. Med råge. När jag i dystra stunder föreställer mig mig själv som 75-åring så går det utan problem. Man vänjer sig vid alla möjliga tankar när man blir äldre.
Och alla åldrar har sina tjusningar.
"Ungdom är när du får vara uppe till sent på nyårsafton. Medelålder är när du är tvingad." (Bill Vaughn)
Med dessa avslutande ord stänger jag tangentbordet för 2010 och öppnar det igen nästa år. Allt gott till er alla!
Kram på er!
/Mimmi
(Och för er som undrar om jag verkligen satt och väntade på att klockan skulle närma sig tolvslaget för att kunna publicera detta, så kan jag berätta att man kan ställa tiden för när publicering kan ske. Lite fusk, alltså.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar