När jag gick i högstadiet gick jag och mina klasskamrater ibland ner till Pressbyrån på våra håltimmar och handlade godis. För det mesta köpte vi Lakrisal. En sådan rulle kostade en krona och det var ett överkomligt och bra pris, tyckte vi. Ingen gillade Lakrisal något vidare, men som sagt, en krona är en krona... Kraven på njutning och underhållning var högst modesta på den tiden.
Vid ett oförglömligt tillfälle köpte emellertid en klasskamrat lösgodis för totalt tio kronor. Hela härligheten lastades i en enorm godispåse, snudd på en plastkasse, och alla närvarande ungdomar var nära att svimma vid åsynen. Jag tror att min generation talar om denna händelse fortfarande så här 30 år efteråt, på klassträffar och liknande. Godis för tio kronor, ingen av oss hade någonsin varit med om maken.
Idag är dagens högstadieelever inte lika lättchockade. Inte lika ekonomiska heller. Jag har aldrig hört talas om att någon har köpt Lakrisal. Däremot kom sonen hem idag och förklarade, när jag undrade varför han bara åt ett berg med mat till middag och inte minst två som han brukar, att han och kompisarna varit på Willys och handlat på eftermiddagen. Godis hade man handlat. Eller godis och godis... Han drog lite på det och började förklara i väldigt vida kretsar som slutade i den distinkta informationen att de små rara gossarna köpt kladdkakor, sådana ni vet som man köper i frysdisken och som är avsedda för en 8-10 personer. De hade köpt ett antal sådana och delat på dem två och två. Tydligen blir man lite mätt efter en halv kladdkaka.
Men det hade varit gott, sa han. Och inte så förfärligt dyrt, direkt. 15 kronor per man eller så, bara.
Imorgon skall jag kolla vad Lakrisal kostar nuförtiden. Och kanske köpa mig en rulle...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar