Skotorksproblem

Igår morse passerade jag på en av mina många rundor genom huset grovköket där skorna står. Av ren rutin stoppade jag ned handen i sonens kängor och kunde konstatera att de var blöta. Skorna var parkerade rakt under skotorken, men om man inte stoppar ned slangarna i skorna och sätter på torken, har den ingen som helst effekt på vätan. Detta tror jag inte barnen är fullt medvetna om.

Jag stoppade i slangarna, satte på torken och gick därifrån, nöjd med min insats som mor.

En stund senare, när jag var inne på sjunde varvet runt huset, noterade jag att skotorken tystnat. Detta var inte planerat, ungefär tio minuter hade förflutit sedan skotorken satts på, och den skulle jobba på ännu en timme enligt min planering.

Skotorken var död.

Typiskt. Allt går sönder.

Fast som av naturen misstänksam tänkte jag att kanske kan en säkring ha gått. Att lampan i taket i grovköket lyste är bara villospår. Ofta har man delat upp strömkällorna på olika säkringar, det lärde jag mig för flera år sedan när jag ville ringa Eon för att jag inte fick igång fläkten i köket.

Skotorkens kontakt sitter långt upp på väggen, bakom varmvattenberedaren. Jag fick hämta en stol, ställa mig på tå, sträcka mig och vippa stolen lite framåt för att nå kontakten och kunna dra ut sladden. Det var väldigt nära att jag ramlat ned.

Sedan skulle jag stoppa in sladden i en annan kontakt. Då räckte inte sladden utan jag fick flytta en strykbräda, tänja sladden samt till slut också montera ned skotorken från väggen. I samband med detta ramlade min armbandsklocka som legat på varmvattenberedaren för att inte vara ivägen under mina ansträngningar ned på golvet bakom varmvattenberedaren. Den sistnämnde flyttar man inte hur som helst. Jag fick nu leta fram sonens bandyklubba, flytta skohyllan (av järn, jättetung) och börja peta under och bakom beredaren. Ingen klocka.

Efter en stund bestämde jag mig för att jag kan titta på mobilen om jag vill veta hur mycket klockan är och lämnade armbandsuret åt sitt öde, bar med mig skotorken till ett annat uttag och anslöt mot strömen. Stendöd.

Skotorken sönder.

Skit också.

Grovköket såg nu ut som en tornado hade gått fram, bandyklubba på golvet, skohylla på fel ställe, strykbrädan som jag ställt mot arbetsbänken hade vält och draperat sig över både skohyllan och bandyklubban och armbandsklockan var borta. Med en suck började jag återställa ordningen och när jag ändå var igång ägnade jag stor möda åt att medelst plugg och skruv sätta upp skotorken igen. Oklart varför, förmodlien en undermedveten drift att ställa allt tillrätta, även det som inte skulle ställas tillrätta utan bara ställas i soptunnan. För säkerhets skull pluggade jag in skotorken i strömmen också. Nu såg allt fint och som vanligt ut och ingen skulle kunna veta att skotorken gått vidare till skotorkshimlen. Huvudsaken är inte hur det är utan hur det ser ut, är mitt enkla motto.

Bäst jag skruvade och pluggade råkade jag komma åt reglaget på skotorken. Då gick den igång.

Det slog mig sedan att en jacka hade hängt för skotorkens fläkt och apparaten hade sannolikt helt enkelt blivit lite för varm. Under allt mitt flaxande, lyftande, flyttande samt ned- och uppmonterande hade den blivit behagligt sval och kände sig nu redo för nya stordåd.

Sammanlagt tog denna övning mig en halvtimme och på köpet är jag av med min armbandsklocka.

Det är inte alla morgnar som man kommer trallande till jobbet.