För en vecka sedan blev jag inviterad till ett lite annorlunda evenemang som skall äga rum idag. Vi skall gå ett fackeltåg med både vikingar och vanliga tjugohundratalsmänniskor som till häst och till fots skall gå ett tåg för att fira julen. Eller jolen som det tydligen hette förr.
Idén och utfästelsen om manligt sällskap och glögg vid promenadens slut tilltalade mig och jag tackade ja. Jag såg framför mig hästar och bjällror, vikingar och facklor, snö, ett isklätt hav och mig själv någonstans i mitten med en fackla i högsta hugg, och det var en vacker syn från början till slut. Lite så att Bullerbybarnen kunde kamma sig med sina slädpartier.
Snön har inom parentes legat redo i flera veckor, minusgraderna har legat fast, och det enda som har hänt på vägen fram är att snön har fyllts på successivt. Julkortsbilden har varit intakt.
Tills idag.
Jag vaknade av att det regnade. Och när jag tittade ut var hela världen, den del som jag har kontroll över, ett enda grått, slaskigt och blött elände.
För min inre syn ser jag vikingar i gummistövlar, hästar som simmar, facklor som slocknar av vätan och en med vatten utspädd glögg.
Och den bilden är inte alls lika vacker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar