I torsdags stoppade jag behagen i en Mammomat. För er manliga läsare så kan jag berätta att det är en apparat vilken används för att undersöka och i god tid upptäcka en eventuell förekomst av bröstcancer. När apparaten tillverkades anar jag på goda grunder att inspiration hämtades från medeltida tortyrinstrument. Att stoppa in brösten i densamma är ungefär lika skönt som att klämma den manliga familjelyckan i en dörr. Så har ni bilden klar.
Har man stora behag har man mycket att klämma. Jag har små behag och dessa nådde knappt in i maskinen. Sköterskan fick liksom lyfta och dra en stund för att åtminstone något skulle landa i höjd med objektivet och kunna fastna på bild. För säkerhets skull klämdes det lilla jag har fast i motsvarande ett våffeljärn. Ett mycket tungt våffeljärn.
Sköterskan pratade glatt på. Jag teg och fokuserade på att överleva. Fyra bilder totalt. Jag har inte varit så tyst i sociala sammanhang någonsin förut.
Innan jag vinkades av fick jag reda på att jag om cirka två veckor skulle få skriftligt besked både om det var positivt eller negativt. Jag bestämde mig för att ligga lågt och inte tänka så mycket på ett möjligt negativt besked under dessa två veckor. Den dagen den sorgen.
Jag blev emellertid lite skum när jag redan idag, tre vardagar efteråt, hittade ett brev i lådan. Oavsett besked hade de himla bråttom med att leverera det. Med automatik blev jag misstänksam. Offentliga inrättningar brukar sälla leverera saker en och en halv vecka före utsatt tid.
Jag lät brevet ligga till efter middagen. Ville inte riskera att förstöra aptiten. Tog en rad choklad också, efter maten, medan jag fortfarande var sugen på sådant.
Sen öppnade jag brevet.
Inga tecken på cancer.
Tog en rad choklad till. Tack Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar