Men annars så...

I går åkte jag på konferens med ledningen. Med mig hade jag datorn, prydligt försedd med ett antal viktiga filer vilka jag lagt på skrivbordet för att kunna visa för övriga vid lämpligt tillfälle.

Meddetsamma vi kom fram och slog oss ned i konferenslokalen satte jag på datorn.

Död.

Stendöd.

Bortsett från att den med vita bokstäver mot svart botten upplyste om att något allvarligt inträffat och att jag kunde pröva med att stoppa in installations-cdn och se vad som hände då.

Hade jag med mig någon installations-cd?

Äger jag någon sådan överhuvudtaget?

Svaret är genomgående nej. Vår it-enhet sitter på dylika värdeföremål och ingen från it-enheten hade följt med mig på min prövning i livet.

Jag ville gråta.

Genom fix och trix där mobilens mailfunktion var inblandad, fick jag tillsänt mig en ny fil som jag laddade ned på en kollegas dator och visade övriga. Det andra jag tänkt visa fick jag istället prata om på ett sätt som skulle ha fått ormtjusaren i Kivik att gråta av avund.

När jag kom tillbaka till kontoret hade jag ett antal viktiga ting jag skulle lösa innan jag skulle iväg till nagelbyggaren. Antalet ting var fler än antalet minuter och jag kände mig lätt stressad. Det kändes inte bättre av det faktum att jag inte hade någon dator att få hjälp av. Vissa utgrävningar i beredskapsförrådet gav mig en liten bärbar dator. Jag lade rabarber på den och lyckades fylla alla dess uttag med lämpliga sladdar. Ändå gick den inte igång. Orsaken visade sig vara att någon hade behövt och således även lånat halva dess strömkabel. Ingen hade en liknande hälft över. Datorn gick inte att starta. Ut med alla sladdarna igen.

Nästa lånedator hade byggts i början av 1900-talet och var från början sannolikt avsedd för helt andra ändamål än vad jag hade för avsikt att använda den till. Kanske som ett klumpigare alternativ till kulramen. Den gick igång, men mer än så var det inte. Dessutom hävdade den att jag behövde byta lösenord. Det gjorde jag och sedan verifierade jag detsamma helt enligt instruktionerna. Sannolikt skrev jag fel båda gångerna för efter att jag hade stängt av datorn och begett mig till nagelbygget upptäckte jag att jag inte kom åt mailen via mobilen. När jag kom hem upptäckte jag att jag inte kommer in i mailen någon annastans heller.

Utöver detta hittade jag ingen p-plats förrän efter femte varvet runt byn, jag försökte betala med en hundring som var för gammal, sannolikt lika gammal som lånedator nummer 2, och därför inte längre var giltig och när jag kom hem tappade jag en Marabou chokladkaka på golvet med omslagspapperet öppet. Sen trampade jag i chokladsmulorna. Dessa sitter nu intatuerade i laminatgolvet.

Trött och nedstämd av alla motgångar tänkte jag lägga mig i sängen med en bok. Då upptäckte jag att jag glömt boken på konferenshotellet.

Och dessutom känner jag mig förkyld. Men annars är allt bra.