Ett litet projekt på en kvart

Ibland börjar man med något litet projekt som skall ta en kvart eller så, och så slutar man, ett dygn senare och tusenlappar fattigare med något helt annat som man inte alls tänkt sig inledningsvis. Det händer mig ofta.

I förrgår började jag och dottern titta igenom hennes bokhylla (cirka 2 meter hög) och se vad av det som fanns i denna som var värt att spara. Hon trodde sig inte vilja läsa boken om den lilla ankan fler gånger och även Kittyböckerna var hon klar med, varpå vi stuvade undan dessa. Gamla räkneböcker från grundskolan kastades och en del märkliga skatter från 7-årsåldern gick samma väg. Till slut var bokhyllan tom. De böcker som skulle få leva vidare hade fått ett annat hem i en annan bokhylla i hennes rum.

Vi flyttade ut bokhyllan.

Nu blev ytan där bokhyllan stått tom.

Tanken på en läsefåtölj dök upp. Samtidigt dök tanken på alla julens och nyårens utgifter upp (fast bara i mitt huvud, dottern hävdade att inga sådana oväsentliga hinder hördes i hennes) och jag sa bestämt att skall här köpas en läsefåtölj nu får den köpas på rea och inte kosta många hundralappar.

Igår åkte vi till Ikea för att köpa en sådan fåtölj för inte många hundralappar.

Genast vi kom in på fåtöljavdelningen såg vi den. Fåtöljen. Rätt design, rätt färg, rätt storlek. Alla andra fåtöljer försvann i ett dis och vår fåtölj kom svävande i ett ljussken genom lokalen rätt emot oss. Jag tror fåglarna kvittrade och det luktade nyklippt gräs också. Denna fåtölj skulle vi ha. Allt var rätt.

Utom priset. Den kostade mer än dubbelt så många hundralappar som jag hade tänkt mig.

Alla andra fåtöljer var försedda med lappar med gång- och hyllnummer där de kunde hämtas. Vår fåtölj var försedd med en lapp där det stod att man skulle kontakta personalen. Detta tolkade jag optimistiskt som att detta var det sista exemplaret av fåtöljen som vi säkert kunde få köpa till reducerad kostnad, d v s för inte så många hundralappar. I trygg förvissning travade vi iväg till personalplatsen.

Personalpersonen blev överlycklig när jag sa att vi hade funderingar på fåtöljen Skarbol. Den var alldeles nyinkommen, vi blev de första som köpte den (grattis!) och på mindre än en sekund hade hon skrivit ut ett kvitto som vi kunde lämna in i varuutlämningen och så skulle stolen vara vår. Ja, vi skulle passera kassan först också, skrattade hon uppsluppet. Det fanns aldrig något riktigt bra läge att fråga om vi kunde få rabatt på demoexemplaret.

Plötsligt var vi med fåtölj. En dyr en. Dottern var glad och fågelkvittret följde henne där vi gick längs gångarna för att komma till kassan och sedan till varuutlämningen. Jag hade ett litet moln över mig, ett sådant som Kalle Anka kunde ha ibland i oturliga stunder, och det var Beethoven som hade komponerat mina fåglars melodier.

Jag betalade och vi gick till varuutlämningen. Om man åker till Ikea och köper en fåtölj, tänker man då fel när man tror att man skall få ut ett eller möjligen två platta paket i varuutlämningen? Jag tycker inte det. Men i vårt fall kom det en kille med en vagn på vilken det låg en färdig fåtölj. En STOR, färdig fåtölj. Och ett litet paket som innehöll fötterna. Detta paket kunde jag stoppa i handväskan.

Det tog 6 minuter att köpa fåtöljen och 60 minuter att bygga om bilen för att få hem den. Dottern och jag slet som stenbärarna i ett spanskt katedralbygge och många starka män gick förbi och tittade intresserat på. Ingen erbjöd sina muskler.

Vi omväxlande tryckte på utifrån och satt inne i bilen och försökte dra in fåtöljen. Efter att ha plockat av delar av kartongen och plasten gick den in så pass att vi kunde stänga luckan. När vi kom hem fick vi nästan demontera hela fåtöljen i partiklar för att få ut den ur bilen igen. Den hade skruvat in sig med den äran.

När fåtöljen kom på plats såg jag att det såg rörigt ut på skrivbordet så idag skall vi gå igenom både lådorna och hyllorna ovanför skrivbordet och slänga gammalt skräp.

Och sedan väntar sonens domäner.

Det lilla projektet på en kvart har således förutsättningar att räcka hela veckan.