Första dagen efter ledigheten...

Det kan vara så att man inte skall vara ledig mer än två dagar i sträck, helt enkelt. Eller så skall man kanske vara ledig rejält länge varje gång så att man nästan helt har glömt vad man gör på jobbet och således lite lojt och med återhållen nyfikenhet inträder arbetsplatsen när ledigheten är slut utan några som helst förutfattade meningar om att dagen kommer att bli stressig.

Stressig av att:

läsa alla mailen,
öppna all post,
hinna se att man har femtioelva samtal att ringa,
bara precis hinna dra igång datorn innan första halvdagsmötet inleds,
få sjutton uppdrag på mötet, samtliga skulle egentligen ha nosats upp och utförts förra året,
springa tillbaka till rummet,
skriva på två dokument parallellt,
göra misstaget att svara i den ringande telefonen när det är tre minuter till nästa möte och dokumenten inte är färdigskrivna än,
ge upp dokumenten för att istället kontera och attestera 74 fakturor under telefonsamtalet (det är lättare att kontera än att skriva när man pratar),
galoppera iväg till mötet under ivrigt sneglande på datorn för att snabbt läsa in handlingarna som skall avhandlas,
samla ihop även de sista jullediga resterna av hjärnan och fokusera på nödvatten, bandvagnar och oljeplaner,
springa tillbaka till rummet,
beslutsattestera betalningsorder,
läsa 18 nya mail,
besvara 19,
gå hem.

Första dagen på jobbet efter ledigheterna får en vistelse i tvättmaskinen under 1800 varvs centrifugering att verka som a walk in the park.

Jag skall aldrig mer ha semester. Aldrig. Inte förrän till sportlovet.