Igår när jag körde in på garageuppfarten föll mina blickar på ett metallschabrak som börjat töa fram under snön. Vagt tyckte jag mig känna igen tingesten och efter lite funderande kom jag fram till var det var.
Det var min cykel.
Jag minns att jag ställde den där vid första snöfallet i november och tänkte att det snart skulle töa så att jag skulle kunna börja cykla igen. Det var liksom inte lönt att ställa in den i garaget.
Jag har inte cyklat på mer än två månader nu och frågan är om jag ens minns hur man gör. Det sägs att det man har lärt sig göra med musklerna minns man även om man inte övar, men det är en myt. Det märkte jag den hårda vägen första gången jag skulle åka skridskor med barnen efter 20 års uppehåll. Lårkakor låter som ett trevligt ord men är det inte.
I de centrala delarna av byn skulle man rent teoretiskt kunna cykla, där är någotsånär plogat. Kung Bores käcka idé med omväxlande minus- och plusgrader har emellertid gjort att det stundtals råder blankis på den till synes rena asfalten och ingen med självbevarelsedrift och en önskan om att få uppleva sina barnbarn använder något annat än broddar eller bil.
På villagatorna är det omöjligt att färdas på något annat sätt än bilburet eller medelst krypning. Vi har nämligen förmånen att få roa oss med isfyllda hjulspår kompletterade med istäckta vallar i mitten och vid sidorna. Jag har sneglat avundsjukt många gånger på mina grannar som har höga SUVar. Min låga Volvo har förmodligen en blank undersida av allt skrapande mot isen mellan hjulspåren.
Men jag minns att det kunde vara trevligt att cykla. Jag minns också att det fanns en tid när fåglarna kvittrade, solen sken och när meteorologerna menade 20 grader när de sa att värmen sveper in över Skåne. Inte minus 3.
Men jag tror inte längre att det snart skall töa. Så jag tror jag sätter in cykeln i garaget nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar